Döda! Men låt andra göra jobbet!

En av mina vänner har som hobby att sitta nere vid Refvens grund och meta i den ström som rinner genom vår hemstad Norrköping. Han tröttnar aldrig på att bjuda mej att dela hans hobby, något som jag alltid måste avböja. Varför då? undrar han. Och jag har ännu inte haft mod att säga honom sanningen.

Jag kan inte meta. För om jag fick napp och drog upp en fisk skulle jag bli tvungen att avliva den. Och jag kan inte avliva något som tittar på mej.

Jag skulle kanske kunna jaga och skjuta på håll. Men jag skulle aldrig kunna slakta en kanin eller en gris, för de skulle säkert titta på mej.

Flugor kan jag slå ihjäl. Den vanliga husflugan (Musca domestica) har stora ögon som är riktade åt flera håll. Den kan se föremål som är framför, ovanför och på sidan om den. Flugögat är uppbyggt av en massa småögon som alla ser lika bra. Jag kan inte få känslan av att flugan ser rakt på mej, därför kan jag slå ihjäl den.

Som barn kunde jag skjuta med slangbella på ekorrar som var långt borta och svåra att träffa. Men om de var nära och lätta att träffa kunde jag inte skjuta. För då fick jag känslan av att de tittade på mej.

En blick innehåller alltid ett vädjande. Var min vän! Skjut inte på mej! Trampa inte på mej! Döda mej inte!

Jag äter gärna kött – käk av djur som någon annan har dödat. Jag äter gärna fiskbullar men skulle aldrig kunna sätta gaffeln i en hel fisk som låg på tallriken och tittade på mej. Inte ens om det var en liten sardin.

Här har jag ett moraliskt problem. Låt andra göra jobbet! Hitler hade inget blod på sina händer. Han lät andra göra jobbet. Våra kapitalister blir rikare och rikare, inte genom att arbeta utan genom att låta andra göra jobbet.

När jag granskar mej själv finner jag alltså att jag har samma moral som dom jag avskyr mest.

Döda inte något som kan se vad du gör. Se gärna till att det blir dödat – men låt andra göra jobbet! Usch! Fy fan!