Att vara eller inte vara…

I mitt grannskap har jag en blygsam poet som heter Ove Klinthäll. Han är för blyg för att trycka sina dikter, skickar dem bara till vänner och bekanta. Jag får ofta lust att ge dem vidare spridning. Här kommer en:

Att folk kan läsa tycker jag är bra, men

ibland så gäller alltför låga krav,

och veckotidningslöpsedelsreklamen

är töntig så att fan kan smälla av.

Skilsmässor, bröllop, skvaller, otrohet,

det är det bästa löpsedlarna vet.

Och tårtor, bantning, självsvält, bulimi,

det älskar dessa blad att frossa i.

Och allt är sött och gulligt, rart och näpet.

Så jag kan bara gå och gapa häpet.

Så är det. Eftersom jag skrivit något hundratal böcker, har jag levt på folks läskunnighet. Jag har sluppit skriva strunt, då jag ofta vänt mej till ungdom, som inte intresserar sej för tårtor och bantning.

Vad gäller Klinthäll så skriver han i olika genrer. Ibland tycks han hitta på en egen genre. Eller var ska man placera den här:

Jag ropar: Var är du? Min fru svarar: Här!

Jag ropar tillbaks: Det är lögn, du är där!

Att andra kan va både fjärran och när

är möjligen rätt, men jag vet: Jag är här!

Att vara eller inte vara. Här kliver han upp på en shakespearsk nivå och ställer sej bland Hamlet och andra genier. Det är där han hör hemma. Och jag kan bara vara stolt över att vara polare med en sån begåvning.