onsdag 30 december 2015

Böcker med stora upplagor


– Jaså, du är författare du. Vad skriver du då för nånting?
– Jag skriver läroböcker.
– Kan det vara nånting det?
– Ja, det är de verkliga bästsäljarna det. Vi har hundratusen ungar i varje årskurs. Läroböcker säljs alltid ut.
– Men är det inte svårt att skriva för barn?
– Barn?
– Ja, det är väl barn som ska läsa dina böcker.
– Ja, men det är inte barn som sa köpa dom. Det gör lärarna. Därför skriver jag för lärarna förstås.
– Ajaj du.
– Barn vet jag inte mycket om.
– Men lärarkåren känner du till? Kan du beskriva dagens lärare sådär i korthet?
– Nja... För det första är han folkpartist... nä, liberal heter det nuförtiden, liberal eller högerman är han. I varje fall läser han Svenska Dagbladet. Han kommer från socialgrupp ett eller tvåochenhalv. Om han har några åsikter så anknyter dom till hans ämne – i övrigt har han inga åsikter, bara sympatier.
– Vad är det för skillnad?
– Man kan kanske säja så här. En åsikt ställer krav på ett slags ärlighet. Den som ha en åsikt kan aldrig följa en läroplan som är resultatet av politiska kompromisser. Vidare har en lärare en utpräglad yrkesstolthet. Outbildade vikarier är det värsta han vet. Dom kan ha nya friska idéer som stör livet i skolan. Dessutom sänker dom läraryrkets anseende. Han är alltså stolt över att tillhöra en av de mest konservativa institutionerna i samhället.
– Du får det att låta rätt jävligt. Än du själv då? Du arbetar ju i samma institution när du skriver läroböcker.
– Ja. Man blir cynisk med åren. Man skäms ibland, men man måste ju leva. Och som sagt, upplagorna är stora...
– Hm... man kanske borde pröva på. Hur gör man?
– Först väljer man ett ämne och en årskurs. Sen läser man läroplanen. Sen håller man hela tiden lärarna i tankarna – inte barnen. Låt oss säga att det rör sej om samhällskunskap. Då samlar man alla fakta som kursplanen kräver. Siffrorna håller man lite aktuellare än i de böcker som redan finns. Sen talar man om liberalismens insatser i det svenska samhällets omdaning. Snackar lite om Näringslivet. Petar in lite om KDS. Redogör knappt men hövligt för den socialdemokratiska eran. Aktar sej noga för kommunismen. Avrundar med att vi är bäst i världen.
– Det där verkar ju inte så svårt.
– Nä, men på senare tid har tidningarna börjat recensera läroböcker. Nu måste man följa pressen för att se vilka åsikter som är på modet.
– Får jag gissa. Just nu är det objektiviteten i religionen va?
– Nä, det var förra året det. Dom läroböckerna har just kommit ut.
– Jaha. Och vad är det som är på modet i år då?
– Könsrollerna naturligtvis. Det är den verkliga guldgruvan det. Dom kommer jag att tjäna en bra hacka på. Sen dom dök upp har alla läroböcker blivit omodärna. Allt måste skrivas om.
– Men det är väl ändå synd. Tänk, gamla Sörgården. Mor diskar. Far plöjer.
– Nä du. Nu tar fan den som antyder att mor diskar. Mor kan få laga mat om far samtidigt sköter lillen och går i snabbköpet. Kapitlet om yrkesval ska jag illustrera med en manlig sjuksyster och en kvinnlig byggnadsbetare. Och så med kvinnliga chefer och manliga underordnade – det blir bra. Vår undervisning har aldrig sysslat med det som är, bara med det som vi anser borde vara.
– Du har tydligen jobb ett bra tag framöver. Men när könsrollerna tar slut, vad ska du hoppa på då?
– Tja, rasfördomarna räcker nog några år till. Sen har vi ju sexualundervisningen. Åskådlig sexundervisning, det kan bli intressant. Men nä... då är det nog slut med mej och mina kolleger.
– Vadå för?
– Jo, då ha nog skolan gått förbi oss. Då har nog all undervisning blivit hederligt redovisande av fakta. Vi som nu skriver läroböcker, vi UPPFOSTRAR. Om man plötsligt skulle börja UNDERVISA, då skulle vi inte kunna hänga med längre. Vi har vårt valspråk: "hellre anständigt än sant". När det inte gäller längre, då kan vi hälsa hem.
– Usch, det låter otäckt.
– Ja, men det lär nog dröja.
– Låt oss hoppas det......

måndag 28 december 2015

Hur jag fick en bok alldeles gratis


– Hallå, stopp där? Vart ska ni gå med den där boken? Som ni har i fickan.
– Tja... jag tänkte gå till Domus och käka middag.
– Men boken! Ska ni inte betala den?
– Den har jag betalt.
– Det har ni visst inte.
– Å, nu förstår jag. Ni tror att jag har tagit den här i bokhandeln. Men det är fel, för den har jag köpt nån helt annanstans.
– Jaså var då?
– Det kan jag inte säga, för det minns jag inte.
– Får jag se på den. Den är ju alldeles ny. Påstår ni fortfarande att ni inte har tagit den här?
 – Javisst. Jag har köpt den, sa jag ju. I en presskiosk nånstans i Mellansverige, nånstans mellan Jönköping och Norrköping. Föresten angår det inte dej.
– Det gör det visst det. Det angår mej om folk stjäl böcker. Det är inte första gången.
– Nu blir jag nyfiken. Händer det ofta att du anklagar folk för att stjäla saker?
– Bara när jag är säker på min sak.
– Och det är du nu? Vill du vara snäll och hämta ägaren till den här bokhandeln så jag får prata med honom.
– Det är jag som är ägaren.
– Jaså. Jadåså. Då tänker jag gå min väg. Var är mina handskar som jag la här på disken. Dom är borta. Har du stulit dom?
– Nä, vet du vad!
– Jag la dom här men nu är dom borta. Vill du vara snäll och ge mej mina handskar.
– Jag har inte... Är du klok du! Tror du att jag stjäl från kunderna?
– Ja, varför inte? Varför tror man alltid att kunden stjäl från butiksägaren och aldrig tvärtom?
– Ja, det vet jag inte... Det bara är så.
– Kanske något av era biträden har tagit handskarna?
– Jag har bara ett biträde. Han stjäl ingenting.
– Du kanske skulle tala med honom i alla fall.
– Han är på lagret. Jag ska gå och tala om för honom att en av kunderna anklagar honom för stöld. Ett ögonblick. Men försök inte smita nu va!
– Nej då, jag lovar.
– – –
– Jaha, här har ni era handskar nu. Johansson hade lagt undan dom. Här försvinner ingenting.
– Jaså, Johansson hade lagt undan dom. Tycker du vi ska polisanmäla honom?
– Vad! För att han tagit hand om dina handskar?
– Ja, den stölden är ju mer uppenbar än min stöld av den här boken. Nej, jag tycker inte vi ska polisanmäla Johansson. Och inte mej heller. Men hur vi ska göra med dej, det är mera tveksamt. Du har anklagat mej för stöld. Du räknar med att folk stjäl.
– Ånej, det gör jag väl inte.
– Det gör du visst det. När du inrättade din affär med såna här förrädiska självbetjäningshyllor så kalkylerade du med ett visst svinn. Och när det sen visar sej att du räknat rätt, då är du beredd att släpa folk till polisen. Du är ett fult exempel på den kapitalistiska moralen.
– De låter oförskämt. Vad är det för nåt?
– Det är en moral som konsekvent gynnar folk som har pengar. Det ska väl du veta, du är ju själv kapitalist.
– Hör du... du behöver väl inte använda skällsord!



söndag 27 december 2015

Författarna tog inte chansen


I ett gammalt nummer av tidskriften Tidsignal hittar jag en artikel med rubriken Författarförlaget debuterar. Det måste ha varit i april 1970 som vi startade eget förlag. Svenska författare skulle ta över förläggarnas roll och inte låta affärsmän tjäna sej rika på våra böcker.
Vi skulle själva bestämma vilka böcker vårt förlag skulle ge ut. Det skulle vara våra bästa verk. Med dem skulle vi konkurrera ut Bonniers och Norstedts och själva ta förtjänsten av vår begåvning och vårt skapande.
Det gick naturligtvis inte. Författarna såg plötsligt en möjlighet att få ut sina refuserade manus, böcker som deras förläggare inte velat ge ut. Till Författarförlaget kom högar av manus som annars skulle ha hamnat i olika papperskorgar.
Även jag gav ut en bok på Författarförlaget. Hur mycket den sålde minns jag inte. Den hade ett uselt omslag av Slas, Stig Claesson, och hör inte till de böcker jag är stolt över.
Författarförlaget existerar inte längre. Det köptes upp av en kapitalist och privatiserades så att författarna förlorade kontrollen.


fredag 25 december 2015

Det orimliga lever alltid vidare


 I tidskriften Tidsignal 13 februari 1969 hittar jag följande undran som jag gärna vidarebefordrar:

Är det rimligt att folk utan varje gnutta av socialt ansvar skall få äga hyreshus där andra måste bo. Den frågan ställer red. K G Michanek till justitieminister Kling, För att utöva läraryrket, driva hotellrörelse, köra bil, servera snaps och öl, köpa upp jordbruk, reparera telefoner osv, krävs det speciella tillstånd. Men vem som helst får utan att uppfylla några kvalifikationer äga andras hem. Krävs det inte en ny lagstiftning, undrar Michanek. Jovisst. Privatpersoner skall inte kunna äga medborgares hem och tjäna pengar på uthyrning av bostäder. Inlösen av alla privata hyreshus skulle inte kosta mer än ett års militärbudget. Det har vi råd med.

Men som alla andra goda förslag har även detta hamnat i någon papperskorg medan orimligheten lever vidare.

onsdag 23 december 2015

Finns det socialistiska lärare?


Det fanns på 1970-talet nånting som hete SOL, Socialistiska Lärare, en sammanslutning av något hundratal lärare, som "i samarbete med elever och andra grupper utifrån socialistiska värderingar skulle verka för ett demokratiskt samhälle".
Det var på 70-talet det. Vart tog SOL vägen? Vad blev det av de socialistiska lärarna? Finns några kvar? Den som vet nåt om det får gärna höra av sig till svenne.wernis@Tele2.se, så kan vi bidra till att hålla lite historiekunskap vid liv.


tisdag 22 december 2015

Här får du lite onödig kunskap


Du vet väl, skriver poeten Ove Klinthäll, att den tidigaste traktorn kallades Grålle. Det visste jag inte, men nu vet jag det. En onödig kunskap, visserligen, men vill man verka bildad ska man ju samla på sej även värdelöst kunnande. Och eftersom jag för dagen inte har något viktigt ett meddela mänskligheten, kan jag ju låta poeten komma till tals:


De kommo från åkern och Grålle var traktorn
och Pål ifrån Tåkern var mänskliga faktorn.
"Jag rev mej, du Grålle, så illa", sa Pålle,
"så dant på en hagtorn".

"Jag måste", sa Pålle, "jag måste ha plåster,
vi får, kära Grålle, ta kurs mot min måster
ifall hon är hemma, min moster, tant Emma..."
– "Neeeej, dörren är låster!"

"Farväl, kära Grålle, du ser hur jag blöder.
Snart dör jag", sa Pålle, "se jor´n färgas röder.
Det rör sej om timmar! Jag svimmar, jag svimmar!"
– Ja, nu är jag döder.

Jag önskar att jag kunde säga detsamma om mej själv. Ju äldre man blir, desto tröttare blir man på livet. Nu är jag nittio. Jag har ingen framtid att se fram emot, bara en baktid att se tillbaka på. Jag har överlevt vänner och bekanta och blivit ensam kvar.
Dock – jag känner att jag har en vän i dig som offrar tid på att läsa dessa rader. Till dig vill jag säga:  God Jul och Gott Nytt År!

måndag 21 december 2015

Vi vill väl ha lojala ombud?


1968 frigjorde sig en grupp unga skådespelare från Dramaten och bildade Fria Proteatern. Jag varmed när de spelade spelet om Norrbottens Järnverk, NJA-pjäsen, i Luleå. Den pjäsen pekade på något typiskt svenskt: att arbetarnas företrädare får så höga löner att de tappar kontakten med dem de ska företräda och blir lojala med motståndarna.
I Luleå blev uppdelningen tydlig: på ena sidan verksläkaren, fackpamparna och företagsledningen, och på den andra arbetarna. Läkaren teg med att arbetare fått silikos. Fackets pampar glömde klasskampen och var nöjda med att tjäna bra.
Av detta kan man lära att en ombudsman aldrig bör ha mer än en genomsnittlig arbetarlön. Man blir lojal med likasinnade. Och arbetare vill väl ha lojala ombud?   

lördag 19 december 2015

Feminist är jag inte!


Är du feminist? Frågan är ganska vanlig i dessa dagar. Jag fick den häromdan och kunde bara svara: Det vet jag inte, för jag vet inte vad det betyder. Förhör mej så får vi se!
– Okay. Anser du att män och kvinnor ska ha samma lön för samma arbete?
– Nej, sa jag.
– Se där! Du är inte feminist!
– Nä, jag anser att alla ska ha samma lön utan arbete. Alla ska ha samma inkomst utan att ha gjort nån rik jävel ännu rikare. Det är ju det vi vanligen får betalt för.
– Ja, så kan man ju se det… Men om du inte ska ha betalt för att arbeta, vad ska du då ha betalt för?
– För att jag är medborgare i ett rikt land som Sverige!
– Medborgarlön?
– Ja, varför inte?
– Lika för män och kvinnor?
– Naturligtvis!
– Då är du ju feminist då!
– Nä varför det? Jag favoriserar ju inte kvinnorna när jag propagerar för jämlikhet.
– Om du inte vill kalla dej feminist, vad vill du då kalla dej?
– Vet inte. Humanist kanske?

fredag 18 december 2015

Ska man tvingas läsa en bok?


I dag är det fredag och inget Columbo på teve. En misslyckad fredag alltså. Märkligt så beroende man blivit av televisionen. Jag som är så gammal att jag minns tiden före 1950-talet, innan vi fick teve. Då var det radion som tog vår uppmärksamhet. Det var spännande att höra vad Frukostklubben bjöd på.

Gomorron gomorron.
Hör fåglar sjunga glatt
gomorron gomorron i kör.
Gomorron gomorron.
Kom du hem sent i natt?
Gomorron, förlåt att vi stör.
Innan vi går ut till dagens jobb och spring och skubb
 sjunger vi en liten sång i våran frukostklubb.
Gomorron gomorron
etern ska bära fram
en hälsning gomorron till dej.

Ingen Columbo på teve. En misslyckad fredag. Vad ska man då göra i kväll? Läsa en bok? Ackja, det var sånt man gjorde innan televisionen kom med sitt lättsmälta utbud. Sitta stilla och glo. Det är så kulturkonsumtionen har blivit.
Läsa en bok? Ja, jag får väl försöka.    



tisdag 15 december 2015

Nu har jag legat på sjukhus


Vrinnevisjukhuset, avdelningen för krånglande hjärtan. Det började med att mitt hjärta började smärta. Det har hänt förut, då har jag bara tagit två smärtstillande alvedon, men den här gången hjälpte inte det. Hjärtinfarkt alltså. Iväg till sjukhuset.
Man hamnar i en sal med fyra bäddar. Snälla damer kommer och tittar en djupt i ögonen och vill veta om man är allergisk mot något eller kan äta vad som helst. På brösten har de skyltar med "undersköterska" eller "Maria" (de flesta tycks heta Maria).
Sen kommer det killar som också har titeln undersköterska. Jag frågar varför de inte kallar sej underskötare och får veta att den titeln är upptagen för något annat. Så ligger man där och försöker sova. Det är väldigt svårt att sova på sjukhus.
Men jag har tur. Mitt emot ligger en vänsterpolare som kan låna ut Proletären. Där kan jag läsa om årets nobelpristagare i litteratur som tycks vara en riktig rackarkärring. Akademin har inte belönat litteratur utan reaktionära åsikter, menar Proletären. Artikeln är lång och väl dokumenterad.
Jag ligger på sjukhus i tre dagar.  Märkligt snabbt blir jag acklimatiserad. Jag lär mej vilka knappar man ska trycka på för att få läslampan tänd eller att få mörkt när man ska försöka sova.
När jag lärt mej detta och blivit riktigt hemtam på sjukan är det dags att åka därifrån. Därhemma väntar katten Katt, som min älskvärda granne Sivan tagit hand om.
För övrigt väntar ingenting utom ett par räkningar och den tomma lägenhet som jag döpt till Dödens väntrum. Där sitter jag nu och väntar.     

torsdag 10 december 2015

Att författa, det är svårt det!



Författarjobbet ha sina sidor. Man måste kunna leva sej in i alla sorters människor man vill skriva om – unga och gamla, män och kvinnor, fula och vackra, snälla och elaka. Min vän poeten Ove Klinthäll har tillåmed kunnat skildra en ung flickas upplevelse av sitt första samlag:

En borde inte sova när natten faller på;
det gör´en inte heller emedan en ä två
som ligger här i sängen. Det är Högvaltadrängen
som ligger här för första gång samt undertecknad, då.
Och vad vi sysselsätter oss med kan i nog förstå.

Ja, ni begriper att det är nära mellan oss.
Nu har han tatt ett stadigt grepp. Jag kommer inte loss.
Det vill jag inte heller, men det är nu det gäller!
Jag har ju läst att detta ska va ljuvt och underbart.
Men jag är ytterst tveksam. – Ajjj! – Å, är det redan klart?

Som sagt – en god författare måste kunna leva sej in i varje person man vill skriva om. Man sitter där ensam och skriver.  Romanen kryllar av människor. Jag har skrivit över hundra böcker.  Om jag vetat ur svårt det var, skulle jag nog aldrig ha börjat ens på den första.

onsdag 9 december 2015

Förr kunde jag åka spårvagn


Två städer i Sverige har spårvagnar, vad jag vet. Norrköping och Göteborg. Jag växte upp i Stockholm och i min barndom fanns det spårvagnar där också. Trean stannade framför min bostad på Söder Man steg på, lämnade en tjufemöring till föraren och åkte så till Tegelbacken och Aftonbladet där jag hade mitt första springsjasjobb. Enkelt och bekvämt.
Nu är spårvagnen försvunnen i Stockholm. I Norrköping finns den kvar, men jag kan inte åka med den. Jag vet inte hur man gör.
Hur är det i Göteborg? När jag var där för några år sedan klev jag på längst fram och betalade till föraren. Kan man göra så fortfarande i Göteborg?
Det tycks vara en naturlag att allting ska bli krångligt och obegripligt. Redan för ett par år sedan hade DN en insändare som började så här:

Snart kan vi inte längre ta ut och sätta in pengar på et bankkontor. Vi hänvisas till automaten utanför där "kunden" är helt oskyddad, eller till ICA. På många håll är detta redan verklighet. På en del järnvägsstationer måste man redan i dag både ha mobil och dessutom kunna diverse handgrepp med koder och annat bara för att komma in på toa! Att köpa en helt vanlig bussbiljett kan vara en hart när oöverstiglig uppgift för bortåt en miljon av landets invånare.

Med en miljon invånare avses vi gamlingar. Till oss brukar politikerna säga att det är "utvecklingen" som krånglar till tillvaron och att det är sånt vi måste acceptera.
Trams! säger insändarskribenten Carl-Axel Backman. Bör inte politikerna vara allmänhetens företrädare och skydda samhällets svaga mot de girighetens män och kvinnor som bara har ett mål i livet: att tjäna maximalt med pengar.
Insändaren slutar så här:
I riksdagen sitter 349 välavlönade representanter för svenska folket. Man frågar sig onekligen: Vem eller vad representerar de egentligen?
Bra fråga!
Jag har sålt min bil. Jag känner mej oskärpt och osäker i trafiken och vill inte ställa till det. Nu kan jag inte åka spårvagn heller för jag vet inte hur man gör.
Förmodligen är vi fler gamlingar som blir sittande i varsitt dödens väntrum medan världen omkring oss blir allt krångligare och obegripligare.
Finns det några kurser där man kan lära sej åka spårvagn? 

tisdag 1 december 2015

Barnen gläds åt tomten!


Snart är de jul. Då kommer tomten, en utklädd gubbe som jag inte tror på. Men som gärna får visa sej på tomten som jag bor på. Då blir barnen glada. Och mindre bråkiga.

onsdag 25 november 2015

Demokrati kräver socialism!


En fråga tränger sig på: Hur läng ska vi stå ut med monopoliseringen i näringslivet?
Fyra storbanker kontrollerar finansvärlden. Några få familjer äger svensk industri. Livsmedelshandeln har fyra mäktiga aktörer. Några få familjer äger den dominerande svenska pressen. Ägandet ger makt.
Demokratin borde kräva att vi alla var ägare och därmed att vi alla hade makt.
Demokrati kräver socialism.
Vad väntar vi på?   

lördag 21 november 2015

Låt kungen bli den sista!


Jag är (naturligtvis) medlem i Republikanska föreningen. I dess tidskrift Reform läser jag att fyra partier – Sossarna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Folkpartiet – skrivit en gemensam motion i riksdagen om att avskaffa monarkin.
Konstigt att den nyheten inte nått mej i den övriga pressen eller i radio-teve?
Nåja, jag läser vidare i Reform och får veta att anslaget till kungahuset, det såkallade apanaget, höjs med 7,8 miljoner nästa år.
I en intervju med Landets Fria Tidning är Republikanska föreningens ordförande Yasmine Larsson mycket kritisk: "Skattebetalarnas pengar kan och ska användas till bättre saker än att finansiera en familjs lyxsliv."
Republikansk föreningen har drygt elvatusen medlemmar. Är du inte en av dom? De kan du bli genom att anmäla dej och samtidigt betala 200 kronor för 2016 via föreningens webbplats repf.se/bli-medlem.
Att befria Sverige från kungadömet betyder samtidigt att ge kungen och drottningen den frihet som varje svensk medborgare bör ha.
I dag har kungen och drottningen till exempel inte religionsfrihet. Grundlagen föreskriver att de måste tro på Gud och förkasta alla andra trosläror än den evangelisk-lutherska.
I en krönika i Metro skrev Lisa Magnusson: Monarkin är ovärdig demokratin. Den är ovärdig de personer som varken har valt sin position eller kan frånsäga sig den. Låt Bernadottarna behålla slottet och alla hundratals skattemiljoner. Men den sittande regenten måste bli den sista.
Så generös skulle jag inte vara om jag hade något att säga till om. Men den sista meningen ställer jag upp på.
Låt den sittande regenten bli den sista!


tisdag 17 november 2015

Mycket Hitler i teve nuförtiden


Kloka föräldrar hindrade mej från att bli nazist. Det var 1939. Jag var 14 år och duktig i skolan. Vilket detta år betydde att jag lärde mej tala tyska tämligen flytande. För tyska var det språk man pluggade i svenska skolor på Hitlers tid.
Av någon anledning är det mycket Hitler i teve i dessa dagar. I mitt minne dyker det upp melodier och sånger från den tiden. Balt flattern Hitlers Fahnen über alle Strassen… Jag kan komma på mej själv med att gå och nynna Die Fahne hoch… För det var ju fina melodier som förtryckarna alltid har till sina sånger.
Jag rycktes med. Vi hörde Hitler tala – eller rättare sagt vråla – i radion. Jag var den enda i familjen som förstod en del vad han sa, för mina föräldrar kunde inga främmande språk.
Men en sak visste de: Hitler skulle man ta avstånd ifrån vad han än sa och vad han än försökte inbilla en.
Den svenska arbetarklasen skrattade åt Hitler och hans vrålande. Så gjorde vi hos oss, söder om Slussen. Men på Östermalm hade Hitler gott om beundrare och supporters.
Mina föräldrar lärde mej att ta avstånd från dem – och gav mej samtidigt ett klassmedvetande som präglat mitt framtida skrivande.

tisdag 10 november 2015

Låt oss bli gårdsmusikanter!


Vi trubadurer har det inte lätt. Vi sjunger och spelar men får knappt betalt så det räcker till nya strängar på lutan. Det vet kollegan Ove Klinthäll, som klagar genom att förvränga en av våra vanligaste trudelutter:

Grevinnan hon satt som ett höns där
på slottet och brände porslin.
Hon skrek till sin man: "Pelle Jöns där,
ryck opp dej, försök och va fin!
En greve ska skramla med svärdet
och skratta ett vansinnigt skratt!
Men svärdet, var är det? Du bär det
ju vare sej dag eller natt!"

Ack, greven var hunsad och kuvad,
försiktig och färglös och grå
och tyst, men nog tänkte han: "Hu vad
en del mänskor kan hålla på!
Om hon bara hostar en till sån
där gliring, så drar jag min kniv!
Den helvetes karln Ruben Nilsson
har helt spolierat mitt liv!"


Se där, nu har vi en sång till förutom de hundratals som vi redan kan. Jag tror jag ska föreslå Ove att vi slår oss ihop och blir gårdsmusikanter. Såna fanns i min barndom. Vart har de tagit vägen?
Det var så festligt. Musikanterna dök upp på varenda bakgård i stan. Hemmafruarna låg i fönstren och kastade ner femöringar inslagna i papper. Nu finns det inga femöringar men kronor går ju lika bra.  

lördag 7 november 2015

God natt! Sov gott!


Nu blir det ingen blogg i dag
för trött och ganska sjuk är jag.
Jag återkommer, kan jag lova,
men nu så vill jag bara sova.
God natt! och Sov gott! hälsar jag
och sover bort en regnig dag.
                 SVEN W-m

fredag 6 november 2015

Vad vilja Socialdemokraterna?


I dag är det den 6 november, den dag då Kung Gustav II Adolf år 1632 blev dödad i Lützens dimmor. Ja, det där vet du, för du har väl gått i skolan. Där fick man – åtminstone på min tid – lära sej att Gustav den andre Adolf var en hjältemodig kung som bidrog till att "ärat vårt namn flög över jorden".
I själva verket var han en skurk och krigsförbrytare som gjorde namnet Sverige hatat och föraktat av alla folk runt Östersjön.
Men det behöver vi inte gå in på här. Det viktiga är att hans namn blivit förknippat med 6 november för alla skolbarn i långa tider.
I min barndom fick vi en tårtbit i skolan för att hedra hans minne.

Den 6 november skulle kunna förknippas med ett annat namn: skräddarmästaren och agitatorn August Palm, grundaren av den svenska arbetarrörelsen.
Det var den 6 november 1881 som August Palm höll sitt första offentliga tal i Sverige. Ämnet för talet var ”Vad vilja socialisterna”.  I hans manuskript var rubriken ”Vad vilja socialdemokraterna?”
Det blev inledningen till det som senare ledde till bildandet av Socialdemokratiska arbetarpartiet. Ett parti som kom att prägla Sveriges utveckling under mer än 100 år. Den svenska modellen kom att bli ett begrepp inte bara i vårt land utan i stora delar av världen
Sverige är världens bästa land att leva i. Det har det blivit under socialdemokratisk ledning. Men vart är vi nu på väg?
Frågan är befogad. Och den aktualiserar på nytt Mäster Palms fråga, nu riktad till Stefan Löfven:
Vad vilja Socialdemokraterna?
Den frågan skulle jag vilja ha ett utförligt och detaljerat svar på.