måndag 9 mars 2015

Allaballa tjafs uti fistalappalajta!


Min far var nykterist, men hans syskon krökade flitigt. Det var faster Anna och farbror John. Släktens problembarn. Men de hade också något annat gemensamt, de tyckte om barn. De barn som var dem närmast var jag och min bror Tor. Och vi båda älskade faster Anna och farbror John.
Faster Anna lärde min bror att cykla. Hon brydde sej inte om att hennes cykel fick skrapmärken och bucklor när han cyklade omkull. Och cyklade omkull gjorde han, men han lärde sej cykla och han minns troligen faster Anna med glädje.
Farbror John var alkoholist och taxichaufför, hur han nu fick det att gå ihop. Men han var också musikalisk, något som jag fick glädje av. Han lärde mej kompa på gitarr. Jag var bara fem år. Men tillräckligt mogen för att kunna lära mej sånger på främmande språk. Till exempel den som hade refrängen:
Allaballa tjafs
uti fistalappalajta.
 Den lärde jag mej sjunga och även kompa på gitarr.
Min mor var mycket anständig, men inte mer än att hon kunde tolka vad balla och fista anspelade på. Så den blev jag förbjuden att sjunga. Det förbudet höll jag styvt på hemmavid, men inte ute i lekparken. Där kunde snart varenda unge gasta Allaballa tjafs uti fistalappalajta.
Nog är det märkligt: Jag minns inte vad jag gjorde i går, men jag minns sånt som hände för åttifem år sedan. Egentligen är det bra så. I går gjorde jag förmodligen inget annat än att sitta i min gungstol här i mitt dödens väntrum. Men för åttifem år sedan, då hände sånt som gav livet innehåll och är värt att minnas!  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar