Vetande gör tillvaron fattig!

I dag är det Kristi flygaredan. Jesus ska tas upp till sin fader i himmelen. Min vän poeten Ove Klinthäll, som tidigare varit lärare, diktar denna dag så här:

Jag kom från en fattig och enkel miljö

och fick jobb i offentliga sektorn.

Jag trivdes i stort med kolleger och barn,

med föräldrar och t o m rektorn.

Nu har jag gjort mitt, nu får andra ta vid,

för min levnads väg går i nedan,

och nu väntar jag spänt på min hädanfärd

för att se vad som händer mej sedan.

Lärare har jag inte varit, jag har inte varit nånting egentligen. Och nån tro har jag haft, nån tro på att nånting ska hända mej efter min hädanfärd. Men andra hälften av Klinthälls vers känns ändå som något jag kan ta till mej.

Ibland önskar jag att jag hade en tro. Det måste ha varit närande för fantasin att inte veta nånting om rymden, att kunna titta upp på moln och måne och föreställa sej Guds rike med gator av guld och kringflygande änglar.

Nu är jag nittio år gammal. Jag väntar spänt på min hädanfärd, för att se vad som händer mej sedan. Eller borde vänta. Tyvärr vet jag att ingenting händer mej efter min bortgång.

Vetande borde göra livet rikare. Men det blir tvärtom. Vetandet gör tillvaron fattig och hindrar fantasin från att blomma och berika.