Vi lever i barnens århundrade

När jag inte har något viktigt att säga knycker jag en vers av min favoritpoet Ove Klinthäll. Jag vill ju gärna blogga för att visa omvärlden att jag ännu är vid liv, jag som fyllt nitti och är närmare döden än de flesta. Se här:

När jag var barn för länge sen,

då var det inte lätt:

om man försökte hjälpa till

så blev det sällan rätt.

Man gick och höll sej undan mest,

men jag, för egen del,

fick veta: om man inget gjorde

var det också fel.

I dag är det bakfram precis,

det kan man se och höra:

nu är det vuxet folk som inte

vet hur man ska göra.

Vi lever i barnets århundrade. Ungarna blir allt uppkäftigare. Det finns länder där man ser upp till de gamla och värdesätter deras erfarenheter och kunskaper. Så gör vi inte här. Här importerar ungarna åsikter och värderingar från USA. Vi gamlingar som inte hänger med på det, vi betraktas som efterblivna.

Det där är vad jag känner när jag försöker analysera min situation och hitta min roll i samhället.