I början av 1970-talet var Sverige ett av de rikaste och
rättvisaste länderna i världen. Jag är tillräckligt gammal för att ha sett hela
den svenska välfärden skapas.
Jag var sju år när
Socialdemokraterna kom till makten 1932. Då hade arbetarrörelsen redan lyckats
driva fram rösträtten, åttatimmarsdagen, vi hade avskaffat dödsstraffet, vi
hade fått obligatorisk folkskola och sjukkassor. Sen kämpade vi till oss
a-kassa, folkpensioner, lagstadgad semester, fria skolmåltider, barnbidrag,
ATP, anställningsskydd och medbestämmandelag.
Allt detta drev arbetarrörelsen
igenom under hårt motstånd från den höger som nu är Moderaterna.
Under valrörelsen 1948
sammanfattade finansminister Ernst Wigforss sossarnas ambitioner i tre enkla
punkter:
Full sysselsättning
Rättvis fördelning
Demokrati i arbetslivet
Som finansminister hade Wigforss lyckats pressa ner
arbetslösheten till 3 procent. Den skulle bli ännu lägre. På 1950-talet var
arbetslösheten 1 procent. Fackföreningsrörelsen protesterade kraftigt när
arbetslösheten började stiga till 2 procent.
Arbetslöshet är något helt
onödigt. Det är kapitalisternas metod att försvaga löntagarna, skrev Handels
chefsekonom Stefan Carlén i LO-tidningen i december 2006.
Under Fredrik Reinfeldt har
Moderaterna blivit "det nya arbetarpartiet" som snackar om välfärd,
vård, skola och omsorg, det som vi vanliga väljare tycker är viktigt. Men som
under Moderaterna ska privatiseras och tjänas pengar på.
Då kan vi erinra oss vad
Näringslivets chef Ulf Laurin sa på SAF-kongressen 1990:
– Barn och gamla behöver alltid
vård, det är en dösäker placering!
Vad ska vi då göra? Jo, vi ska
hålla oss till vänster och ställa krav på arbetarrörelsen. Våra politiker har
fått för sej att de ska leda oss i stället för att lyda oss.
Socialdemokratin ha förlorat sin
särart och glidit åt höger. Vad gör vi åt det?
Inte vet jag. Men jag vet att det
måste diskuteras!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar