söndag 27 september 2015

Socialism, en enkel självklarhet!


Jag brukar klaga över att ha dåligt minne. I morse vaknade jag och fann att jag skrivit något om detta på blocket jag har bredvid sängen att skriva ner drömmar på. Där stod:

Att tappa minnet är som att födas på nytt utan att minnas att man varit född förut.
Då vet man inte var man bor. Man kan vakna upp på gatan och ligga där och dö av svält eller av kyla.
Fast inte i Sverige. Om man tappar minnet ska det vara i Sverige. Här får man inte ligga och dö på gatan. Sverige är annorlunda utan att de flesta svenskar förstått det.
Den som tappar minnet här vaknar upp i en sjuksäng medan en vitklädd kvinna sitter bredvid och försöker mata en med smörgås.
Sen kommer en polis och frågar om man vet vad man heter. Det vet man inte eftersom man tappat minnet, men nu får man veta det för det står på papper man haft i fickorna.

Detta hade jag skrivit på natten. Klart och enkelt visar det att Sverige är annorlunda. Klart och enkelt säger det att det är i Sverige man ska bo. Klart och enkelt säger det att världen skulle kunna vara som Sverige om världen inte styrdes av kapitalister som ska tjäna på allt vi gör.
Så är vi nu där igen. Kapitalismen står i vägen! Kapitalismen ska bort! Socialism är räddningen. Socialism är målet!
En enkel självklarhet som alla resonemang leder fram till. Men hur lång ska vägen vara?

lördag 26 september 2015

Ibiza är för mej ett andra hem


Vaknade kl 6:40. Gick upp och kissade. Andfådd. Flåsade. Hämtade Folkbladet i brevlådan. Inga nyheter av intresse. Vem som tar över Reijmyre glasbruk kan väl bara intressera köpare och säljare.
För min del måste jag förbereda mej på mitt livs kanske sista resa. På måndag drar vi iväg – min dotter och jag – till Ibiza. Det låter kanske inte så äventyrligt, i synnerhet inte för mej som hela tiden blir dragen i rullstol.
Men Iblza är för mej som ett andra hem. Jag kom dit första gången 1952.
Min fru Inga, som var tecknare, hade av sina konstnärskolleger blivit rekommenderad att åka till en okänd ö i Medelhavet där svenska konstnärer levde billigt.
Ibiza låg verkligen bortom allfarvägarna. En båt som hette Ciudad de Mahón gick dit en gång i veckan från Barcelona.
När man steg i and blev man granskad av generalissimo Francos knektar (tyska pojkar med kortbyxor blev stoppade, för anständigt klädd skulle man vara).
På Bar Domingo satt ett tjugotal svenska konstnärer och söp. Några av dem hade supit fast sej på Ibiza, eftersom de inte hade pengar att ta sej till fastlandet för och lifta hem.
Vid landstigningen blev man genast antastad av unga män som visste var man kunde hyra hus eller lägenhet till rimligt pris. De var hederliga, hyrorna var rimliga. Vi hyrde ett kritvitt tvåvåningshus som stod ensamt på den långa, nu överbyggda stranden Figueretas. Hundra kronor för en månad. Och erbjudande att köpa mark för en krona kvadratmetern.
Jag gjorde bort mej med mina svenska vanor. Strövade på privat mark som om allemansrätten vore självklar.
Den som vill uppleva Ibiza på 1950-talet kan läsa mina böcker Fall för madonnan och Mästerdykaren.
Nu ska jag uppleva dagens Ibiza. Exploaterat av dagens kapitalister.
Jag ska uppleva det dragen i rullstol. Så gammal och skröplig har jag blivit. Men håll koll på min blogg! Kanske får jag något intressant att rapportera.   

torsdag 24 september 2015

Varför är jag en så dåig musiker?


Man tycks formas av det som händer en i livet, beroende vad man tar fasta på och låter sej utvecklas av. Således kan två bröder utvecklas åt helt olika håll. Som min far och hans bror John.
De växte upp i en tiobarnsfamilj i en enrummare på Söder i Stockholm. En musikalisk familj. Alla ungarna spelade något instrument. Innan Sveriges radio började sända 1925 var de en uppskattad underhållning för söderborna när de höll igång i Tantolunden.
Min far Gunnar träffade sin Maja på en dansbana. Dansen blev deras livsinnehåll och höll ihop deras äktenskap ett halvt århundrade. Därför blev det gammal dansmusik Gunnar skapade med texter som En vals i månsken på skärgårdsbryggan. Gunnar blev en ordentlig pojke.
John blev en slarver. När alla tio syskonen och deras sambos träffades hos farmor och farfar på söndagarna och spelade kort, var John den som först förlorade sina femtioöringar. Då kom han ut till mej i köket och lärde mej spela gitarr.
Gitarr kompar man med när man sjunger. Så jag lärde mej sånger också.
En sång hette Allaballatjafs uti fistalappalajta. Det skulle betyda "snoppen i snippan" på finska. En annan sång hade texten:

En gammal gubbe vill jag vara
och stå här uti backen bara
och kolla alla brudarna som här går
med allt som killen som är kär får
att klämma på och leka med
och tafsa på och smeka med.
Ta mej på brösten och kyss mej på mun!
Killa mej här mellan bena en stund!
Så tiggde flickan sin störtkåta kille.
Klart att han gjorde precis som hon ville!

Jag var läraktig med gitarren. Tyvärr med sångtexterna också. Morsan blev inte glad när jag sjöng om fickans störtkåta kille. Men det var ju bara farbror Johns sånger jag lärt mej kompa på gitarren. Så nu blev gitarren förbjuden tillsammans med farbror Johns sångtexter.
Min musikaliska utbildning blev fördröjd i flera år. Det är så jag brukar förklara varför jag är en så dålig musiker.



tisdag 22 september 2015

Mitt hjärta har haft blodbrist


Nu kan jag meddela att jag är schuk. När jag reser mej och går så börjar världen snurra. Nu kansche du schiter i min schukdom, men det kan inte jag göra.
Jag lägger mej och försöker sova men somnar inte. I natt låg jag vaken hela natten. I går var jag hos doktorn som snackade om lågt blodtryck. Höj det då! sa jag. Han lovade göra allt han kunde. Det har med hjärtat att göra.
Jag har haft hjärtinfarkt. Jag googlar infarkt och får veta att det är blodbrist. Hjärtat som ska pumpa runt blodet i kroppen lider alltså av blodbrist. Fattas blod att pumpa runt.
Vad gör man när doktorn inte kan? Man litar på den egna kroppen. Ända sen barnsben har jag gjort erfarenheten att kroppen är sin egen bästa läkare. Om jag bara har tålamod fixar nog kroppen det här.
Om den klarar det så hörs vi igen. Annars inte. Så enkelt är det.



  




måndag 21 september 2015

I natt drömde jag att det var 1 maj


Denna morgon blev jag tvungen
köpa majblomma av ungen
som ringde på – så kan det gå.
Sedan gick jag hela dagen
med min majblomma på kragen.
Kom det flera ungar sen
så peka jag på den.

Men ryktet gick som rykten gör
Och snart så stod det utanför
min dörr en tio ungar små
med majblommor och ringde på.
Från dom var omöjligt att löpa
Det var bara bita hop och köpa.

Men det blev värre, ja fy fan,
det ringdes på mest hela dan.
Snart stog det tjugo barn i trappen
från snusare till minstingen med nappen.
Och blommorna de hade fått ett nytt format,
de hade växt och blitt som stora fat.

Min granne, han till vänster, snälla karln,
han säger att man måste älska barn.
Fan heller, säger jag, säg mej vadå för.
Nån barnakärlek kan jag aldrig stå för.

Jag vänder mej till grannen hon breve
en liten söting som jag brukar kela me.
Den flickan har en riktigt ilsken knarkhund
som i en deckare av Liza Marklund.

Med den så borde det gå bra
att sätta fart på majblomsungarna.
Och om den råkar bita några små
så går det inte mej att skylla på.

Ja, nu kan jag berätta hur det gick sen
jag ibland ungarna ett stadigt rykte fick sen
att vara gubben med den blodtörstiga besten
som inga majblommor vill köpa och för resten

så avskyr han små barn – och de
gör att jag faktiskt nu får va i fre…



  






lördag 19 september 2015

När Kennedy kunde blivit ätbar


Det har varit mycket historia i TV på sista tiden. Flera gånger har man sett Kennedy när han försöker prata tyska och säger de berömda orden Ich bin en Berliner.
De var ju en jävla tur att han var i Berlin. Om han befunnit sej i Hamburg kunde nån ha kommit och satt tänderna i honom. 

torsdag 17 september 2015

Byt ut nationalsången!


Du gamla, du fria är Sveriges nationalsång, skriven av Rickard Dybeck 1844 till en gammal folkmelodi. Till skillnad från många andra nationalsånger har detta musikverk aldrig officiellt, genom politiska beslut, antagits som nationalsång. Dess status vilar alltså helt på traditionen. Den används dock som nationalsång även vid så officiella tillställningar som statsbesök och är självklar som Sveriges nationalsång vid exempelvis sportevenemang.
Jag föreslår att vi byter ut den mot Vi bygger landet, en av den svenska arbetarrörelsens klassiska kampsånger:

Vi bygger landet i gärning och ord
röjer dess tegar och plöjer dess jord
Vi bärgar skörden som åkrarna gav
timret ur skogen och fångsten ur hav
Vi är de tusenden som bygger landet
vi bar det fram i nöd och strid
i trots och längtan
i svält och armod
Nu bygger vi den nya tid!

Den svenska arbetarrörelsen byggde efter kriget från 1945 upp en enastående välfärd som väckte beundran och avund i hela världen. Det gjordes i trots mot högern, nuvarande moderaterna, som röstade nej till varje välfärdsreform.
Om de hade fått regera skulle vi inte ha haft någon välfärd, nej inte ens rösträtt i Sverige. Det skulle en hederlig skola tala om för våra barn, om vi hade en hederlig skola.
Men det har vi inte. Trots att sossarna kom till makten 1932 har vi kvar en borgerlig skola och en borgerlig lärarkår som inte gör våra barn till socialister utan sållar fram den elit Näringslivet behöver och lämnar resten så förvirrade och lättstyrda som makthavarna vill ha dem.
Vår nationalsång bör tala om vilken samhällsklass som skapade det Sverige den vill hylla.    

onsdag 16 september 2015

Ge bra skådisar nåt att göra!


I dag fyller Peter Falk 88 år. Vet du inte vem han är? Om jag säger Colombo så klarnar det nog. Den enda tevestjärna man aldrig vill missa. Programmen om mordutredaren med den schaviga rocken och den skrotiga bilen hör till det mest välskrivna burken har att bjuda på.
Så vi ringer till varandra, jag och mina närstående: – I kväll är det Colombo! Så samlas vi hos nån av oss för att kolla.
Man kan vara glad över att det finns ett så bra program i televisionen. Men man kan sura över att det bara är ett enda.
Televisionen borde dra till sej landets främsta begåvningar. Nu räcker det med att vara kändis. Det blir man som programledare. Sen antas man kunna laga mat i teve eller springa i skogen eller dansa eller vadsomhelst.
 Det mesta vi ser är tjejer som står och sjunger utan att hålla miken borta från ansiktet. Det ser ut som om de spottar in texten i mikrofonen. Amatörmässigt!
Lär av proffsen! Se hur Lill Lindfors håller miken nedanför hakan så man ser hennes ansikte, hur hon håller kontakten med publiken.
Men det TV först och främst borde dra till sej är goda författare. Som kan skriva lika bra manus som det till Colombo.
För bra skådespelare har vi. Ge dem nåt att göra!

tisdag 15 september 2015

Vi kanske ses, om jag har tur!


I natt drömde jag att jag dog. Jag ju så gammal att det snart är dags.
Jag drömmer ofta om kvinnor. Attraktiva damer som tycker att jag är attraktiv. Skämmigt för en 90-årig gubbe, men så är det.
Lusten finns kvar men förmågan är borta. Hör, så rytmiskt det låter: Lusten finns kvar men förmågan är borta.
Jag låg i armarna på en skön kvinna och skulle dö. Men plötsligt var hon borta. Jag låg där ensam och kände livet rinna bort.
Och tamejfan, nu vet jag hur det känns att dö. Drömmar är ju väldigt påtagliga. Man tar med sej känslan ur drömmen in i vakenheten.
Tur att man inte är religiös. Man behöver inte frukta livet efter detta.
De gjorde vad de kunde, lärarinnorna på 1920-talet, för att pracka på arbetarbarnen gudstro och vidskepelse, men mina föräldrar avslöjade dem och räddade mitt förstånd.
Men klokheten funkar bara när man är vaken. När man drömmer gör man erfarenheter som känns alldeles verkliga fast de bara är fantasi.
Nu vet jag hur det känns att dö. Det kan vara fruktansvärt – om anledningen är våld och plåga. Men det kan också vara lugnt och värdigt – om man dör av ålder.
Någon brådska är det inte. Jag har beslutat att leva tills jag dör. Så vi kanske ses igen – om jag har tur.

måndag 14 september 2015

Välj bäste man till kung, välj mej!


Ibland måste jag ge plats åt nån som skriver bättre än jag. En sån är poeten Ove Klinthäll. Se här hur han kan få ihop det:

Bebor vi ett rått kapitalistiskt land så gör vi!
Förespråka nästan allts privatisering bör vi!
Monopoltendenser släcker marknadsmässoljuset,
alltså bör vi konkurrensutsätta kungahuset!
Företagsinriktade personer bör få chans
att sätta ut Carl Gustaf med familj för konkurrens!
Kungamonopolet löper risk att slöa till!
Bäste man ska självklart få bli kung ifall han vill!

Javisst. Jag – till exempel! Jag skulle gärna ärva titeln och slotten och alltihop efter Carl Gustaf. Men inte drottningen förstås, usch nej!
Men risken är väl inte så stor. Bäste man har aldrig blivit kung i Sverige. Så jag lär nog inte komma på tal, jag heller.

söndag 13 september 2015

Håll igång på vilodagen!


I dag är det söndag, den dag då man ska vila.
Vilodagen är judarnas gåva till mänskligheten. I den kristna traditionen blev den söndagen och i den muslimska fredagen, men innehållet är detsamma: en dag helgad åt Gud, en dag då man fokuserar på det immateriella i stället för det materiella, på varande i stället för görande, på det positiva istället för det negativa, på gemenskap istället för individualism.
Vilodagen finns redan i skapelseberättelsen. Efter det att Gud skapat världen på sex dagar, vilande han på den sjunde. Om till och med världens skapare vilade, ja då förstår vi vikten av en dag utan arbete, strävan och oro.
Judisk tradition har en uppsättning regler för hur sabbaten ska firas. Man ska inte använda pengar, inte arbeta eller ens tänka på arbete, inte göra upp eld, inte använda dator, telefon eller andra elektroniska hjälpmedel, inte uträtta eller organisera något och så vidare.
Det finns dock inget förbud mot att njuta. God mat, sex, sång, dans, promenader – allt sådant är tillåtet på sabbaten.
Bra va! Sätt igång och fira! Vila kan vi göra en annan dag!

lördag 12 september 2015

Tjäna på arbete, inte på ägande!


Till mina minnen från min barndom på 1930-talet hör att vi flyttade ofta. Vi hade inte mycket möbler, allt vi ägde rymdes på ett vanligt lastbilsflak. Men varför flyttade vi?
Vi var fattiga, orsaken till flyttningarna måste ha varit ekonomisk. Kunde man strunta i att betala den sista hyran? Eller den första? Fastighetsägarna tycks ha varit den svaga parten, de ville ha hyresgäster och få in hyrespengar.
I dag är maktförhållandena de motsatta. Fastighetsägarna (samhällets parasiter som inte tjänar på arbete utan på ägande) kan ta ut skyhöga hyror på bostäder som folk måste ha. De kan sno åt sej en arbetares halva inkomst till hyra för en bostad, det är rena utpressningen.
Jag önskar mej ett annat samhälle. I mitt samhälle skulle man inte tjäna pengar på ägande, bara på arbete. I mitt samhälle skulle inte arbetarnas representanter tjäna sju arbetarlöner.
Mitt samhälle skulle vara socialistiskt.

I min barndom var Socialdemokratin socialistisk. Men allting går att köpa, även sosseledare. Det kommer historikerna att visa i framtida forskning. Jag hoppas de också kommer att kunna visa varför det var ekonomiskt fördelaktigt för de fattiga med alla dessa flyttningar jag var med om i min barndom.
Tyvärr kommer jag inte att få veta vad de kommer fram till. Är man som jag nittio år har man inte tid kvar att ta del av framtida forskning.

fredag 11 september 2015

Beväpna våra barn med ord!


Mycket få svenskar yttrar sej i det offentliga samtalet. Mindre än tio procent av oss har skrivit en insändare eller en text på ett demonstrationsplakat, läste jag i en utredning.
För att säga något måste man ha något att säga. Och för att ha något att säga måste men ha något att säga till om! Den som känner sej utan inflytande tiger.
Näringslivets krav på kunskaper hos befolkningen minskade när allt mer gjordes av maskiner och allt mindre för hand. Då fick vi en rolighetsperiod i skolan. Ungarna lärde sej snabbt att vägra göra sånt som är "tråkigt".
Den perioden är det dags att göra slut på. Ungarna måste lära sej skriva och de bör få veta varför.
För att kunna göra sej gällande!
Det är en väldigt trång krets som kulturen verkligen angår i dagens Sverige. Den kretsen måste vidgas. Det är bråttom.
Målet är att göra slut på alla orimligheter som hotar världen – ojämlikhet, rovdrift, miljöförstöring, upprustning, vidskepelse, maktlöshet, auktoritetstro.
I Sverige förs klasskampen inte med vapen, knivar och påkar. Den förs med språket, i tal och skrift. Språket är ett vapen.
Så låt oss beväpna oss. Och beväpna våra barn. Beväpna dem med språket, beväpna dem med ord!

torsdag 10 september 2015

Jag är bildad – men med vad?


Som författare är jag en bildad man, men vad är det för bildning jag har? Att vara eller inte vara. Jag vet att det är en fras ur Hamlet av Shakespeare, men vad ska jag ha den till?
Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Jag vet att det är en versrad av Tegnér. Jag hör den inom mej när våra vanliga politiska bedragare pratar i teve. Jag skulle kanske vilja utbrista "Vilket skitsnack!" Då kan det vara bra att låna en välformulerad rad av en diktare i det förgångna: Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta!
I vårt samhälle är kulturen splittrad. Man får plocka ihop sitt eget kulturarv av det som råkar komma i ens väg. Fast jag är socialist är det sällan kampsånger som klingar i skallen på mej. Där kan det i stället dyka upp en strof av skalden Kellgren som levde på 1700-talet och skrev om Salig Dumbom:

I politiken var hans tro
vad ingen bonde lär förgäta:
att om man mjölka vill sin ko
bör man ock ge den till att äta!

Jag kan inte hela dikten, men jag har fäst mej för den här versen. Den drar löje över arbetsköpare som vägrar betala anständiga löner. De begriper inte att de gräver sin egen grav. De är dummare än Salig Dumbom.
När jag själv var förbannad på korkade förmän kunde jag inte slå dem på käften, då skulle jag ha förlorat mitt jobb. Men jag kunde låta de gama mumla inom mej: Hut går hem! Synden straffar sej själv!
Och jag kunde känna mej i gott sällskap när jag kom ihåg en rad ur "Den gamla goda tiden" av Fröding:
Han får nog ett vitglött spett
i nacken en vacker dag…
Vi var inte ensamma om erfarenheter av taskiga förmän. Erfarenheten var tidlös. Det kunde de gamla berätta genom Fröding. Andra hade känt vreden långt före oss.
Det är en typ av bildning som ger tröst och styrka. 


onsdag 9 september 2015

Programmet fick inte vara kvar


På 1980-talet fanns det i radion ett program som hette Klarspråk. Om man blev inbjuden att yttra sej där fick man säga vad man ville och ingen censur förekom. Där sade jag bland annat:

– På 1700-talet kom hattarna till makten i Sverige. Det var den nya tidens rikemän: grosshandlare, redare, fabrikörer, brukspatroner och höga ämbetsmän. Då blev det förbjudet att betala arbetarna för mycket i lön, däremot fick man gärna betala för litet. Det var först sen arbetarrörelsen kämpat sej till att skattepengar skulle användas för det gemensamma bästa som vi fick en tid av relativt välstånd.
Men makt korrumperar. De nya makthavarna i arbetarrörelsens toppar avskilde sej som en särskild klass i samhället, precis som adeln på Magnus Ladulås tid. Knappast någon toppolitiker har erfarenhet av vanligt jobb och vanliga levnadsvillkor.
Politiker talar om ansvar. Det är struntprat. Ett ansvar som aldrig utkrävs är ju inget ansvar. Ingen politiker hamnar i fängelse för svikna vallöften och dåliga beslut, även om de drabbar aldrig så många. Och skulle politikern eventuellt bli avsatt eller bortröstad så har han försäkrat sej om fina reträttplatser och rundliga pensioner. En politiker förlorar aldrig.

Detta sade jag i Sveriges radio den 5 februari 1989. Det hade varit lika giltigt om jag sagt det i dag. Men nu finns inte programmet Klarspråk kvar i Sveriges radio. De som blev inbjudna att tala där tog programtiteln på allvar och talade verkligen klarspråk. Så programmet fick inte vara kvar.

tisdag 8 september 2015

Man har rätt att vara vidskeplig


Dagens glada nyhet hittar jag på sidan 14 i mitt husorgan Folkbladet: Svenska kyrkans kris har bara börjat. Medlemstalen rasar. Fram till 1966 föddes man in i kyrkan, sen dess är det föräldrarnas val om deras barn ska döpas in i kyrkan eller inte.
1972 var 95 procent av oss medlemmar i Svenska kyrkan. Nu är det 64 procent och snart är det mindre än hälften av befolkningen.
Det betyder inte att nästan hälften av Sveriges befolkning är troende. Den medeltida vidskepelse som kallas kristendom har inte många anhängare i Sverige. Här såg arbetarrörelsen tidigt hur religionen användes för att fördumma och förtrycka folk.
Dagens kris för Svenska kyrkan tycks huvudsakligen vara ekonomisk. När medlemmarna blir färre minskar intäkterna.
Och vi "bär oss inte åt" i vår eventuella religionsutövning. Man står inte på knä med näsan mot golvet och stjärten i vädret i svenska kyrkor. Tolv personer fyller inte en kyrka med femhundra platser. Ingen lyssnar på prästens predikan, alla lyssnar på den märkvärdigt fina orgelmusiken.
Vi har kommit längst i klokhet, folkbildning och sekularisering, det ska i vara stolta över.
Vi som hör till de upplysta och kloka hamnar här i ett dilemma: Vi måste motarbeta religioner och avslöja dem som vidskepelse – och samtidigt måste vi hävda människors rätt att tro vad de vill, alltså hävda religionsfrihet.
Knepigt ja, men sånt är livet.

måndag 7 september 2015

En Maria Karlsson i mitt hjärta


I tidningen ETC publicerades en artikel om att välfärden blivit allt mer ojämlik sedan Socialdemokraterna börjat privatisera den. Om detta skrev Maria Karlsson följande kommentar i ETC 28 feb 2015:

De socialdemokratiska heltidsanställda politikerna och funktionärerna tappade inte bara ideologin, utan även det sunda förnuftet och verklighetsförankringen under Göran Perssons regeringsår. I dag tillhär de flesta av dem makteliten med högre studier, nästan ingen arbetsmarknadserfarenhet och därutöver skyhöga löner i förhållande till de personer de ska företräda. Tacka sjutton för att de lever i samma
bubbla som de förmögna, företagare och företagsledare – de med mycket pengar.

Jag har ingen aning om vem Maria Karlsson är. Enligt google finns det en jädrans massa. En av dem har numera en plats i mitt hjärta. Hoppas få läsa mer av henne i tidningen ETC (en röd dagstidning för ett grönt Sverige) som jag naturligtvis prenumererar på. Gör väl du med? Bra!



torsdag 3 september 2015

Här glömmer man hjärta och smärta


Jag har haft hjärtinfarkt och legat på sjukhus. Vrinnevisjukhuset, denna märkliga inrättning där personalen är glad och trevlig trots allt elände den måste möta varje dag.
Som barn låg jag ibland på sjukhus. Det var på 1930-talet. Läkarna "gick ronden" varje dag. Stränga, behandlade som kungar, omgivna av underdånig och tystlåten personal.
Här är det annorlunda. In kommer leende damer, en del med skylten "Läkare" på bröstet, andra med "sjuksköterska". Även män med skylten "sjuksköterska". Jag tycker det borde stå "sjukskötare" på killarna men då säger de att det skulle låta som "djurskötare" och det vill de inte ha.
Jag har haft anledning att berömma Vrinnevisjukhuset tidigare. Det var när min hustru Inga tillbringade sina sista dagar där. Då ställde man in en säng åt mej i hennes rum så att jag fick vara med henne under hennes tre sista dagar i livet.
Här är inga stränga läkare med underdånig personal. Här är läkare och sjuksyrror som sprider glädje omkring sej och får en att glömma hjärta och smärta.
Jag har som sagt haft hjärtinfarkt. Det kan man dö av. Men jag överlevde. Botad, kanske av nåt slags behandling, men också av glada miner och trevligt bemötande. 

tisdag 1 september 2015

Ställ chefen på verkstadsgolvet!


I en demokrati ska majoriteten bestämma. Men vi – de många – har låtit lura oss över på motståndarsidan. Vi klädde oss i skjorta och slips och gick in i företagares förhandlingsrum och använde hans språkbruk – då förlorade vi.
Vi borde ha hämtat ner företagaren på verkstadsgolvet och använt vårt eget språk:
– Snacka inte skit nu, vi ser ju att du öser in stålar. Nu får du dela med dej om du vill ha nåt mer uträttat.
Och nästa gång:
– Du förstår säkert att det här inte kan fortsätta. Nu har du tjänat nog på oss, nu tar vi över.
Varför gjorde vi inte det?
Där för att de som skulle förhandla för oss aldrig stått på något verkstadsgolv (professorssonen Hjalmar Branting) eller också gjort sig så rika på oss att de hör hemma hos våra motståndare.