Vi kanske ses, om jag har tur!

I natt drömde jag att jag dog. Jag ju så gammal att det snart är dags.

Jag drömmer ofta om kvinnor. Attraktiva damer som tycker att jag är attraktiv. Skämmigt för en 90-årig gubbe, men så är det.

Lusten finns kvar men förmågan är borta. Hör, så rytmiskt det låter: Lusten finns kvar men förmågan är borta.

Jag låg i armarna på en skön kvinna och skulle dö. Men plötsligt var hon borta. Jag låg där ensam och kände livet rinna bort.

Och tamejfan, nu vet jag hur det känns att dö. Drömmar är ju väldigt påtagliga. Man tar med sej känslan ur drömmen in i vakenheten.

Tur att man inte är religiös. Man behöver inte frukta livet efter detta.

De gjorde vad de kunde, lärarinnorna på 1920-talet, för att pracka på arbetarbarnen gudstro och vidskepelse, men mina föräldrar avslöjade dem och räddade mitt förstånd.

Men klokheten funkar bara när man är vaken. När man drömmer gör man erfarenheter som känns alldeles verkliga fast de bara är fantasi.

Nu vet jag hur det känns att dö. Det kan vara fruktansvärt – om anledningen är våld och plåga. Men det kan också vara lugnt och värdigt – om man dör av ålder.

Någon brådska är det inte. Jag har beslutat att leva tills jag dör. Så vi kanske ses igen – om jag har tur.