1968 frigjorde sig en grupp unga skådespelare från Dramaten
och bildade Fria Proteatern. Jag varmed när de spelade spelet om Norrbottens
Järnverk, NJA-pjäsen, i Luleå. Den pjäsen pekade på något typiskt svenskt: att
arbetarnas företrädare får så höga löner att de tappar kontakten med dem de ska
företräda och blir lojala med motståndarna.
I Luleå blev uppdelningen tydlig:
på ena sidan verksläkaren, fackpamparna och företagsledningen, och på den andra
arbetarna. Läkaren teg med att arbetare fått silikos. Fackets pampar glömde
klasskampen och var nöjda med att tjäna bra.
Av detta kan man lära att en
ombudsman aldrig bör ha mer än en genomsnittlig arbetarlön. Man blir lojal med
likasinnade. Och arbetare vill väl ha lojala ombud?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar