Minnen från nattens drömvärld

I min ålder lever man mest på nätterna. Det är då det händer saker, det är då man är aktiv och får något uträttat. På dagarna sitter man mest och stirrar i väggen och undrar när man ska falla till golvet och dö.

I natt var det full fart. Jag var ute och gick och mötte en kvinna som gick och sjöng för sej själv. Vi blev bekanta och strax hade vi bildat en grupp av Visans Vänner. Vi var något tjugotal visvänner som satt på en grässlänt och sjöng för varandra. Jag bidrog med Rosenbloms klagan:

Jag vet att jag hoppar omkring som en kråka

och blott är en förbannade narr.

Och när du och din partner till himlen ska åka

står jag kvar med min spruckna gitarr…

Kvinnan jag mött gillade Nils Ferlin och valde hans dikt och Lille Bror Söderlunds melodi:

Får jag lämna några blommor

ett par rosor i din vård

och du må ej varda ledsen, min kära…   

Så där höll vi på. Där kom visor jag kunde utantill och visor jag aldrig hört förut.

De hela var så verkligt att jag kan återkalla det i mitt minne som om det inte hört till nattens drömvärld.

Och varför har det inte hänt i verkligheten? Varför går vi och surar och tittar snett på varann när vi har ett så underbart kulturarv som vi kunde dela med oss av och roa varandra med? Sjunga tillsammans och dansa i parkerna.

Nåja, inte jag, som bara kan ta mej fram stödd på käpp eller krycka. Men ni andra, ni som är tillräckligt unga för att kunna dansa och sjunga och ha roligt med varandra.

Skulle kunna. Men det gör ni inte. Och jag begriper inte varför.  

Sällskapsnöje för dina vänner

Poeten Ove Klinthäll påminner mej om att vi skrev limerickar en gång i tiden. En mästare på såna är Hasse Alfredson. En av hans bästa torde vara den här:

En kysskonstens kung var Sven Miller.

Hans kyssar dom var som en thriller.

När hans fru gav sej hän

slog hon hop sina knän

och då krossa hon jämt Millers briller.

Hasse Alfredson har sagt att en limerick alltid ska vara en fräckis. Jag som är anständig har svårt med det men får ändå till det så här:

Två nunnor i klostret Djuphällen

kokar kaffe på spritkök i cellen.

Sista skvätten dom spar

utifall att dom tar

varsin munk där i cellen till kvällen.

Om man inte vill vara fräck kan man låta lyssnaren själv stå för det fräcka. Lyssnaren lär inte kunna dra sej undan när du läser upp den här:

En julrimmare från Julitta

satt och sökte ett rimord på Britta.

Men det ville ej gå

för det DU tänker på

var den endaste rimord han hitta.

En limerick är en femradig skämtvers som helst ska ha ett ortsnamn i slutet på första raden. Och tre betonade stavelser på första, andra och sista raden, samt två betonade stavelser på tredje och fjärde raden. Hänger du med?

Man kan göra det till ett sällskapsnöje att sitta en kväll och hitta på limerickar. Om man har begåvade vänner. Och det har du väl?

Vi behöver en statlig affärsbank

Jag tillhör den miljon människor som inte behärskar modern datateknik. Jag behöver kontanter, sedlar och mynt, för att kunna köpa mat och betala räkningar. Nu tjänar bankerna massor med pengar på att inte handskas med pengar (på nåt sätt som jag inte begriper, naturligtvis).

Men vad jag begriper är att bankerna är privatägda och vill sno åt sej så mycket som möjligt av mina och andras pengar. Och att vi därför skulle behöva en statlig affärsbank utan privata vinstintressen.

Om de privata bankernas glupande vinstintresse skrev Roland Sandgren Dagens ETC 26 juni. Jag vet inte om Stefan Löfven läser en röd tidning som Dagens ETC, men någon borde sätta sej ner och läsa högt för honom.

Vi behöver en statlig affärsbank. Det kanske inte framstår som självklart för den som tjänar 160000 i månaden och har miljoner på konton i privatägda banker. Men för oss andra är det ett viktigt krav.

Vi behöver en statlig affärsbank. Det parti som sätter detta på sitt program kommer jag att rösta på.

Vem representerar Stefan Löfven?

Från och med den 1 juli höjs statsrådens arvoden. Statsminister Stefan Löfven får 4000 kronor mer och kommer att tjäna 160000 per månad eller drygt 1,9 miljoner per år.

De övriga statsrådens arvoden höjs med 3000 kronor per månad till 127000 kronor, drygt 1,5 miljoner per år.

Det är statsrådsarvodesnämnden som på riksdagens uppdrag justerar statsrådens arvoden varje år. Nämnden ska ta hänsyn till hur lönerna ökat för generaldirektörer och andra höga chefer inom statliga myndigheter och verk.

Vilkas löner bestäms av regeringen. Som alltså på det sättet kan påverka den egna löneutvecklingen.

Jag blir lite yr i skallen när jag försöker föreställa mej de här höga siffrorna. Vad gör man med 160000 per månad? Jag har en pension på 12000 per månad och lever gott på det. Vad skulle jag göra med 160 tusen? Jag skulle inte kunna konsumera för så mycket. Jag skulle tvingas spekulera. Jag skulle förvandlas till en sniken kapitalist och börja avsky mej själv.

Inte för att jag är så förtjust i mej själv nu heller. Men jag är i alla fall inte en spekulerande kapitalist. Min fattigdom väcker min respekt. Och jag respekterar alla som drar sej fram på 12000 per månad eller mindre.

Däremot kan jag aldrig känna respekt för Stefan Löfven och andra som säger sej representera oss lågavlönade och snor åt sej fantasilöner för det.

Här säger jag klart ifrån att jag inte respekterar Stefan Löfven.

Men varför skulle han bry sej om det? Han får ju 160000 i månaden för att inte bry sej.  

Det ogudaktiga bör välkomnas!

I mitt barndomshem fanns ingen religion, mina föräldrar var för kloka för det. Men vidskepelsen trängde sej ändå in via radion. Så var det också för poeten Ove Klinthäll som erinrar om Solskenssångaren Hultman som sjöng Tack för allt i evighet. Gud skulle man tacka även för plågor. Och Klinthäll diktar sitt tack:

Tack för allt som existerat, tack för allt som inte finns,

tack för allt jag memorerat, tack för allt jag inte minns.

Tack för salt och tack för vatten, tack för nog och tack för brist,

tack för ditten och för datten, tack för senast, tack för sist.

Tack för ett som för ett annat, tack för opp och tack för ner,

tack för klockan som har stannat, tack för allt jag inte ser.

Tack för ute, tack för inne, tack för allt jag inte vill,

tack för glädjen i mitt sinne, tack för allt och lite till.

Tack för lock och tack för lämpor, tack för hi och hej och hå.

Tack för kraft och tack för krämpor, tack för allt och mer ändå.

Tack för ost och tack för macka, tack för skuld och tack för lån.

Allra mest vill jag dock tackaaa… TV2 för Robinson.

Det finns en föreställning om att man inte får håna folk för deras tro. De religiösas vidskepelse ska respekteras. Det kan jag inte hålla med om. De som är religiös har fått sin världsbild om bakfoten och riskerar att föra vrångbilden vidare till sina barn, elever och barnbarn. Den som är religiös ska inte respekteras utan avslöjas!

Den ogudaktige Ove Klinthäll är välkommen med nya ogudaktiga verser!

En sonett om sommaren

 En sonett ska bestå av två fyrradiga strofer som följs av två treradiga strofer som rimmar på ett bestämt sätt. Sånt är inte lätt att skriva, men en som kan det är vår favoritpoet Ove Klinthäll. Här är hans Sommarsonett:

Att skriva nåt om sommarn, det är lätt,

åtminstone om solen vänligt lyser

och duggregn inte faller så man fryser.

Nej, självklart, det ska va behagligt hett.

Man solar och man badar titt som tätt,

och i sin hammock sitter man och myser,

om inte vinden stryker så man ryser.

Nejnej, man ska va lagom varm och svett.

Då lämnar stadsfolk sina höghus-städer

och går i oanständigt lätta kläder –

om, som man tänkt sej, det är vackert väder.

Men man drar hem om sommaren blir bister,

då ser man stans förtjänst och landets brister

– och landsbon gläds att slippa stadsturister.

Ja, det var en sonett det. När man inte kan skriva så fint själv är det skönt att kunna stjäla från den som kan. Tack Ove Klinthäll!

Skippa DN, välj Dagens ETC!

Den sista tiden har det duggat tätt med kungliga begivenheter. Prinsbröllop och prinsfödsel. Allt inom ramen för den svenska monarkins vidlyftigheter. Allt vad det innebär av kråmande och fjäskande inom nyhetsmedia som brukligt är – med få uppfriskande undantag – inom kåren vid dylika händelser. Radio- och tv-människor fnittrade och flamsade i pinsam underdånighet inför överheten. Plågsamt!

Ytterligare anmärkningsvärd för att inte säga beklämmande är den förlegade konstitutionen som ålägger vårt lands folkvalda regering att vid konselj närvara och bli informerad av statschefen – för närvarande kungen – om vilket namn och titel den nyfödde medlemmen av kungahuset ska bära. Stefan Löfven måste väl ha känt sig en aning malplacerad i detta bisarra sammanhang.

I anständighetens namn är det nog nu! En gammal kvarleva som monarkin är en skymf mot vårt demokratiska samhälle och vilar på en människosyn som inte är förenlig med devisen människors lika värde. Monarkin bör avskaffas så snart som möjligt! Ett statsskick där statschefsämbetet går i arv är ovärdigt en demokrati värd namnet. Det innebär också konsekvenser om vi betänker vilka signaler vi ger till våra barn och unga. Är det generna som ska avgöra människovärdet?

Ungefär så skrev Jan Rödin i Dagens ETC 23 juni. Jag citerar för att det är klok skrivet men också för att än en gång göra reklam för Dagens ETC, en röd dagstidning för ett grönare Sverige. Prenumerera på den och skippa DN! 

Fy fan för Lotta på Liseberg!

I går kväll försökte jag stå ut med TV:s Lotta på Liseberg, det där usla försöket att efterlikna Allsång på Skansen. I programmet sjöng man Drömmen om Elin. I kanten av bilden stod det: Text och musik Peter Himmelstrand. Himmelstrand dog 1999 och kan inte misstänkas vilja sno stimpengar av Calle Jularbo, men rätt ska väl va rätt, som man säger.

Om låten kan följande förtäljas: Elin Persson var född 1898. Som artonåring blev hon uppvaktad av dragspelaren Kalle Karlsson men dog samma år i lungtuberkulos. Kalle Karlsson gjorde en melodi till hennes minne: Drömmen om Elin.

Samma år 1916 blev han den förste svensk som tog namn efter sin hemby. Han blev Calle Jularbo. Hans melodi Drömmen om Elin fick sin plats i det svenska kulturarvet. Men texten fick han aldrig höra. Jularbo dog 1966 och Peter Himmelstrand skrev sångtexten flera år senare.

Så varför skriver TV-makarna Text och musik Peter Himmelstrand? Har Himmelstrand några efterlevande som är ute efter stimpengar?

Det vill man väl inte tro. Om Lotta vill fortsätta med allsång till Drömmen om Elin, så bör det stå: Text Peter Himmelstrand, musik Calle Jularbo.

Peter Himmelstrand föddes 1936 och kan inte ha gjort en låt som spelades 1916. Det bör vara lätt att förstå.   

Jag lever fortfarande!

Versmakare Ove Klinthäll undrar om jag lever, i så fall ska jag få följande rimmade rader. Jo, jag lever, utan att egentligen se nån anledning att fortsätta med det. Han diktar:

Stjärnorna far genom rymdernas natt

med en oerhörd hastighet,

och samma förhållande råder, visst,

med vår egen gröna planet.

Det där har jag svårt att begripa mej på

och nog verkar det alldeles galet,

för Karlavagnen, den finns på precis

samma plats som på 30-talet!

Nu närmar jag mej hundraårsåldern. Jag har överlevt de flesta av mina vänner och bekanta. Men så länge det skrivs såna verser som ovanstående finns det anledning att leva vidare. Så vi ses och hörs väl ett tag till!

Dagens man blev halshuggen

I dag är det Johannes Döparens dag, står det i min almanacka. Vem han var kan man lätt googla fram.  Han föddes sex månader före Jesus och avrättades omkring år 30 efter Kristus. Hans kranium bevaras i en kyrka i Rom.

Enligt evangelierna levde Johannes ett asketiskt liv i ödemarkerna kring Jordan. Han förkunnade att folket behövde låta döpa sig för att vara redo att ta emot Guds son. Även Jesus blev döpt av Johannes.

I Bibeln berättas att Johannes greps av Herodes Antipas efter att ha kritiserat dennes äktenskap med sin brors hustru. Han avrättades genom halshuggning.

Så står det i dessa gamla sagor som berättades av min skolfröken på 1930-talet och som hon försäkrade var sann historieskrivning.

Den dåtida överklassen ville att folket skulle vara troende i stället för vetande. Kristendom var det viktigaste ämnet i skolan. Varje skoldag började med morgonbön och nästan varje dag hade en psalmvers i hemläxa.

Mitt förstånd räddades av mina föräldrar som aldrig ett ögonblick trott på de vidskepelser som även deras skola försökt pracka på dem. Den svenska arbetarklassen tvingades gå i en skola som inte lärde ut kunskap utan vidskepelse.

Men det fanns lärare som ville bättre. Jag fick en lärare som var socialdemokrat (på den tiden alltså vänster). Han lät oss läsa krilleboken men la till en egen kommentar: – Ja, vi får väl tänka oss att det här var de gamla judarnas tänkesätt…

Då förstod vi att kristendomen inte var något som vi skulle tro på.   

Midsommarafton regnade bort

Det blev ingen dans kring majstången för mej i går. Barn och barnbarn hade tänkt dra iväg med gubben till nån festplats, men utflykten blev inställd på grund av regn. Jag hade tänkt förklara för barnbarnen varför det heter majstång i juni (jo, för att stången är majad, dvs lövklädd), men nu blir de utan den kunskapen.

Det finns mycket annat som ungarna borde veta. Men det är väl i nutida familjer precis som i skolan. Ungarna vill inte veta, ni får pracka på dem kunskaperna.

Midsommarafton blev officiell helgdag i Sverige 1953 och infaller alltid en fredag mellan 19 och 25 juni. Temperaturen kan skifta från år till år, eftersom det ligger kvar kalluft över Norra ishavet som ibland blåser in över Sverige.

Midsommarstången är troligen inte en urtida fallossymbol som jag alltid velat tro. Den fick vi troligen från Tyskland nån gång på medeltiden. Firandet med ringlekar började vi med på 1800-talet och menyn med sill, nubbe och jordgubbar är från början av 1900-talet.

Små grodorna lär vara en gammal militärmarsch. I Sverige trycktes sången i ett häfte första gången 1922.

Midsommarhelgen är den tid på året då svenskarna super som mest. Över en miljon liter alkohol köper vi hem enligt tidningen Dagens ETC där jag hämtat mina kunskaper.

För min del blev det ingen utflykt till nån festplats. Jag satte mej framför teven. Och där var det minsann midsommar så det räckte. Det var Östen med resten, det var Sonja Aldén och Tina Ahlin, det var spelmanslag från olika delar av landet.

Lyssna fick jag, men spela fick jag inte fast det ryckte i fingrarna. Nej, spelandet tillhör det förgångna för min del. Inget spelmanslag har användning för en nittioårig gitarrist som närsomhelst kan falla till golvet och dö.

I kväll chansar jag på radions P4 Östergötland. Nanne Grönvall och Carola har varsitt program. Där kan det bli musik värd att lyssna på.

Dans kring en midsommarstång

Jag bad vår favoritpoet Ove Klinthäll att skriva något vackert om midsommaren, något som jag kunde sjunga för barnen och inviga dem i svensk tradition. Poeten valde en melodi, "Så gå vi runt…" och bifogade denna Midsommardans:

Så går vi runt kring en midsommarstång,

smal, hög och lång, gång efter gång,

dansen går runt under språng, skratt och sång,

varje midsommarafton.

Äldre och yngre och kille som tjej

åbäkar sej, med tjo och hej.

Sån himla röra, det oroar mej

varje midsommarafton.

Liten och nätt eller stor, fet och tjock,

springer i flock och hoppar bock.

Det kan va farligt, för det kan bli krock

varje midsommarafton.

Hoppa som grodor och bära sej åt

låt efter låt, va, är det nåt?

Barnungar slår sej och brister i gråt

varje midsommarafton.

Folk får ju bulor, blessyrer och sår,

ramlar och slår smalben och tår.

Folk tänker tydligen inte ett spår,

någon midsommarafton.

Här borde staten gå in, tycker jag!

Här är vår lag mycket för svag!

Låt mej få ställa ett vettigt förslag

denna midsommarafton:

Låt mänskor ställa sej stilla i ring,

inte nåt spring, inte nånting.

Stången kan snurra elektriskt omkring

lungt kring sin egen axel…

…varje midsommarafton.

Inte blev det nåt att sjunga för barnen inte… Så vad gör man? Jag var bjuden på utflykt till Löfstad slott, men utflykten ställdes in på grund av regnet. Så nu sitter man här i sin ensamhet. Och har i alla fall fått en sång som man kan tralla på för att muntra upp sej själv. Glad midsommar!

Tack till er som jobbar och sliter!

Att vara pensionär är ett levnadssätt som jag kan rekommendera. Man får pengar varje månad utan att behöva göra ett skvatt. Man får vara tacksam, Som poeten Ove Klinthäll, som uttrycker sina känslor så här:

Stort tack till er alla som jobbar och sliter

så jag kan kvittera månatlig pension!

Det räcker till hyra och mat och nån liter,

till TV och tidning och till tillefon.

Jag minns när jag själv gick i selen och drog:

upp tidigt, sen slita i dagslånga knog.

Nu ligger jag länge var morgon, jag skiter

i plikter, som vore jag adlig person.

Så ack, allesammans som jobbar och sliter,

så jag kan kvittera månatlig pension!

Jag instämmer i tacksamheten denna tidiga morgon. Och återgår till sängen. Gonatt, höll jag på att säga. Det får väl bli gomorron. Eller: Sov gott! Det tänker jag göra. Som är pensionär. Och därmed fri från plikten att jobba ihop vinst åt nån av tjyvsamhällets kapitalister. Sov gott!

Morsan var bara hemmafru

Ja, så är det då morgon. Man har duschat och tvättat allting från fötterna till håret, den där hygienen som jag tycker så illa om. Varför då tycker illa? Jo, därför att min morsa var så noga med den. Hålla ungarna hela och rena, visa att hon var en god mor, hon som inte hade något yrke och ingenting kunde.

Så såg hon på sej själv och jag blir förvånad. Om det var något en fattig hemmafru måste ha så var det ju en massa kunnande. Först i matlagning. Dag efter dag laga käk åt familjen av de billigaste råvaror. Nog imponerar det på mej som på sin höjd kan steka ägg.

Och så kläder, både till sej själv och ungarna. Ta en gammal kappa och klippa sönder och av trasorna sy byxor åt grabben. Jag får ett ord i skallen: plusforsbyxor. Jag försöker googla det, men det finns inte. Men i mitt minne finns de där brallorna som hade ett spänne strax under knät och sen hängde över ner åt vaderna. De kunde inte ha varit lätta att sy av en sönderklippt kappa, men morsan kunde.

Man skulle se prydlig ut när man gick till skolan. Det var nån kilometer förbi Högalidskyrkan, antingen Brännkyrkagatan eller Högalidsgatan. Morsans anseende hängde på att ungarna såg prydliga ut. En god mor, det skulle man vara även om man inte var något annat.

En karl med morsans talanger kunde ha kallat sej kock, ekonom, sagoberättare, vissångare, skräddare, eller disajner. Morsan kunde bara kalla sej hemmafru.