Vi ska alla dö.

Att veta att man snart ska dö är inte särskilt roligt. Fast egentligen är det ju bara att återgå till det normala.
      Det normala för oss är att inte finnas till. Först är vi normala i en evighet. Sen finns vi till  ett spralligt ögonblick, för att strax därefter återgå till det normala ickevarat.
      Jaghar fyllt nittioett och kan inte räkna med att leva så mycket längre.
      Jag är inte religiös och har inget att frukta. Om jag trodde på den kristna vidskepelsen skulle döden verka skrämmande. Men det gör jag alltså inte.
      Att dö är att återgå till det normala ickevarat. En morgon inom kort kommer hemtjänstens personal att hitta mej på golvet, livlös och död. Sån är de vana vid. De har varit med om det förut.
      Dö ska vi alla.
      Jag ganska snart, jag som fyllt nitti.
      Även du ska dö.
      Ajö!

Vi ska alla dö

Att veta att man snart ska dö är inte särskilt roligt. Fast egentligen är det ju bara att återgå till det normala. 

      Det normala för oss är att inte finnas till. Först är vi normala i en evighet. Sen finns vi till ett spralligt ögonblick, för att strax därefter återgå till det normala ickevarat.

      Jag har fyllt nittioett och kan inte räkna med tt leva så mycket längre.

      Jag är inte religiös och har inget att frukta. Om jag trodde på den kristna vidskepelsen skulle döden verka skrämmande. Men det gör jag alltså inte.

      Att dö är att återgå till det normala ickevarat. En morgon inom kort kommer hemtjänstens personal att hitta mej på golvet, livlös och död. Sånt är de vana vid. De har varit med om det förut.

      Dö ska vi alla.

      Jag ganska snart, jag som fyllt nitti.

      Även du ska dö.

      Ajö! 

Vi får lära oss att respektera andra folks religion. Det borde vi inte göra . Religion är medeltida vidskepelse. Att Sverige blivit ett av värdens bästa länder att leva i beror på att svenska folket gjort sej av med religiös tro. Men vår klokhet är av sent datum. I FiB/Kulturfront nr 11/2014 kan man läsa lite svensk historia:  

När Sverige blev kristet och fick skrivna lagar infördes brottet hädelse i lagen. I 1734 års jag handlar hela första kapitlet i missgärningsbalken om "försmädelse mot Gud och avfall från den rena evangeliska läran". Där stadgas dödsstraff för den som "lastar och smädar Gud, hans heliga ord och sakramenten". Den som "av lättsinnlighet" gör "gäckeri" med sakramenten kommer undan med böter. Detsamma gäller den som "brister ut i eder och svordom vid gudstjänsten". Kriminaliseringen av hädelse och gäckeri fanns kvar i 1864 års strafflag, men dödsstraffet var ersatt med straffarbete och fängelse. Strindberg åtalades för gäckeri med nattvarden i en av Giftasnovellerna men frikändes. Hädelse och liknande brott fanns kvar ännu på 1930-talet.

Mycket av världens elände beror på att folk är besatta av religioner och försvarar dem till varje pris. Så har vi också varit, och det för inte så länge sedan.

Nu bör vi bli aktiva. Inte bara tolerera andras tro och vidskepelse utan aktivt bekämpa den. Sverige har blivit ett av världens bästa länder att leva i. Det kan bara bero på att vi ersatt tro med vetande, vidskepelse med förstånd.

Vi bör tro på oss själva och vara stolta över vad vi uppnått. Det är inte högfärd – det är bara ett konstaterande av fakta.  

Jag hör hemma i arbetarklassen

Jag berättar gärna om hur jag föddes och växte upp i Stockholms arbetarstadsdel, det proletära Söder. Där fattigt folk hänvisades till bergen ovanför Skinnarviken med utsikt över Riddarfjärden från Västerbron till Gamla stan. Med billig hyra – 75 kronor i månaden. Minnet blev till en vers som kan sjungas på melodin Barndomshemmet: 

Där som gråa gator korsar sej på Söder

och där treans spårvagn rasslar fram på dem

ligger Hornsgatan i solskenet och glöder

där i forna dagar var mitt barndomshem.

Det var sol och sommar över gamla Slussen

och där krönte sej Ringvägen genom stan.

Genom Söder tog man trikken eller bussen

för till fots tog promenaden hela dan.

Här på bystan kan man sitta nu och minnas

när för arbetare här en stadsdel var...

Nu för fattiga del aldrig mer kan finnas.

Nu är Söder till för dom som pengar har.

Den lägenhet som mina föräldrar hyrde för 75 kronor i månaden såldes nyligen för över tre miljoner till nån rik jävel. Så nu är Söder till för dom som pengar har. Dit hör inte jag.

       Kanske är det lika bra. Kanske har jag haft tur. Kanske har jag det mera trivsamt här ute på Vikbolandet med stuga och katt än jag skulle ha bland överklassen på det som nu är Stockholms Söder.

Jag tillhör arbetarklassen!

Under min barndom skulle man demonstrera på första maj. Det var obligatoriskt för arbetarklassen. Gå i ett demonstrationståg och sjunga Internationalen: Upp trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå...

     Nu är vi väl mera välanpassade. Svenska arbetare är inte längre revolutionärer. Visst kan man tänka sej att de vill gå i demonstrationståg, men kanske då för att hellre sjunga Nya Internationalen:

Upp arbetstagare i Sverige

upp chefer i vårt vackra land!

Med nya djärva mål i sikte

marscherar vi hand i hand.

Det som är bra för svenska direktörer

är bra för svenska folket med.

Vi kräver att få dela kakan

i bästa samförstånd och fred.

Upp till kamp för exporten!

Sista striden det är.

Det kära näringslivet åt alla lycka bär.

Upp till kamp för exporten!

Sista striden det är.

Vårt kära privata näringsliv

åt alla lycka bär!

Ja lycka bär!

Mina föräldrar var noga med att det skulle synas att de tillhörde arbetarklassen. Demonstrerandet på första maj ingick i min uppfostran Jag var ett arbetarbarn och skulle veta vilken klass jag tillhörde. Det vet jag i dag – och det är jag dem tacksam för.

Jag tillhör arbetarklassen!

Under min barndom skulle man demonstrera på första maj. Det var obligatoriskt för arbetarklassen. Gå i ett demonstrationståg och sjunga Internationalen: Upp trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå...

     Nu är vi väl mera välanpassade. Svenska arbetare är inte längre revolutionärer. Visst kan man tänka sej att de vill gå i demonstrationståg, men kanske då för att hellre sjunga Nya Internationalen:

Upp arbetstagare i Sverige

upp chefer i vårt vackra land!

Med nya djärva mål i sikte

marscherar vi hand i hand.

Det som är bra för svenska direktörer

är bra för svenska folket med.

Vi kräver att få dela kakan

i bästa samförstånd och fred.

Upp till kamp för exporten!

Sista striden det är.

Det kära näringslivet åt alla lycka bär.

Upp till kamp för exporten!

Sista striden det är.

Vårt kära privata näringsliv

åt alla lycka bär!

Ja lycka bär!

Mina föräldrar var noga med att det skulle synas att de tillhörde arbetarklassen. Demonstrerandet på första maj ingick i min uppfostran Jag var ett arbetarbarn och skulle veta vilken klass jag tillhörde. Det vet jag i dag – och det är jag dem tacksam för.

Även det hemska kan sägas vackert

Det är något märkvärdigt med språket. Även hemska saker kan sägas rytmiskt och vackert. Till exempel det här:

     Men hur nån vill bli människa övergår helt

     min begränsade fattningsförmåga.

Det är slutraderna på en dikt av poeten Ove Klinthäll. Hela dikten lyder så här:

    

     Ulf Ekman och sekten vid namn "Livets ord"

                          vill ha bort all abort, som ni vet,

men att komma till denna bedrägliga jord

hur kan det va nån stor rättighet?

Vad möter vi här? Nöd och motgångar jämt

och ett liv med bekymmer och slit.

Fick de ofödda välja så tror jag bestämt

att de valde att ej komma hit.

Och just "Livets ord" hotar svartögt och stelt

med det eviga helvetets plåga

så hur nån vill bli människa övergår helt

min begränsade fattningsförmåga.

Visst låter det vackert med sin sjungande rytm. Fast innehållet är förfärligt. Så låt oss glädjas åt språkets skönhet. Verkligheten är som den är. God för de rika och jävlig för de fattiga.

     Om vi vill håna de rika, de som kapat åt sej mer än de förtjänar, så låt oss göra det med vackra ord. Då gör det mera ont på dem det träffar.

Även det hemska kan sägas vackert

Det är något märkvärdigt med språket. Även hemska saker kan sägas rytmiskt och vackert. Till exempel det här:

     Men hur nån vill bli människa övergår helt

     min begränsade fattningsförmåga.

Det är slutraderna på en dikt av poeten Ove Klinthäll. Hela dikten lyder så här:

    

        Ulf Ekman och sekten vid namn "Livets ord"

vill ha bort all abort, som ni vet,

men att komma till denna bedrägliga jord

hur kan det va nån stor rättighet?

Vad möter vi här? Nöd och motgångar jämt

och ett liv med bekymmer och slit.

Fick de ofödda välja så tror jag bestämt

att de valde att ej komma hit.

Och just "Livets ord" hotar svartögt och stelt

med det eviga helvetets plåga

så hur nån vill bli människa övergår helt

min begränsade fattningsförmåga.

Visst låter det vackert med sin sjungande rytm. Fast innehållet är förfärligt. Så låt oss glädjas åt språkets skönhet. Verkligheten är som den är. God för de rika och jävlig för de fattiga.

     Om vi vill håna de rika, de som kapat åt sej mer än de förtjänar, så låt oss göra det med vackra ord. Då gör det mera ont på dem det träffar.

Nu ska jag skriva en krönika. Men det är något konstigt – jag vet inte hur den kommer in i Folkbladet.

Fram till 1964 var jag typograf till yrket. Jag jobbade i Aftonbladets sätteri, där tjugo sättmaskiner rasslade fram blyrader som blev spalter som blev sidor i tidningen. Då var det lätt att se hur texter blev tidningar.

Jag kom att hamna vid den första sättmaskinen i Aftonbladets sätteri. Då kom jag att sitta närmast rubrikmaskinerna Ludlow, där rubriksättaren Rudberg högljutt berättade om tjejerna han lägrat föregående kväll på Nöjesfältet mitt emot Skansen.

Jag jobbade alltså vid en sättmaskin. När jag tryckte på en bokstav på tangentbordet föll en matris ner från ett magasin. Matrisen hade en bokstav graverad på sidan. Tillsammans blev matriserna en textrad som gick till ett gjutverk med smält bly som pumpades fram och blev till en rad i en spalt som kunde läggas in på en tidningssida.

Så småningom blev tidningssidorna några runda blyformar som passade in i en tryckpress som spottade fram tidningar. Även i dag måste pressarna förmodligen ha runda blyformar. Men dessförinnan?                         

Den här texten jag skriver nu, vart tar den vägen? Typograferna höll på att avskaffas redan på min tid. Journalisterna skulle skriva in sina texter direkt på sidan. Resultatet blev genast synligt – DN blev full av tryckfel och illa stavade artiklar.

Den här krönikan kommer förmodligen att kunna läsas i Folkbladet. Men hur kommer den fram? Jag trycker på en knapp och skickar iväg den. Men vad händer sen?

Jag hoppas den kommer in i Folkbladet. Men jag kan inte begripa hur den kommer dit.  

Jag har fyllt 91 år och har förmodligen rätt att vara tekniskt efterbliven. Jag ger mej i alla fall den rätten.              

    

Det händer att jag får en vers av min favoritpoet Ove Klinthäll som är så angelägen att jag känner att den bör gå vidare till alla vänner och bekanta. Här kommer en sådan med rubriken Gläd dig flykting!

Plågas du av nöd och svält,

Får du bo i flyktingtält?

Gläd dej, gläd dej Gud är med dej.

Har du skadats, har du blött,

är ditt fosterland förött?

Gläd dej, gläd dej, Gud är med dej.

Har du ingenting att äta,

Plågas du av köld och väta?

Gläd dej, gläd dej, Gud är med dej.

Är du trött av flykt och vaka,

Gläd dej, gläd dej, Gud är med dej.

Är du långt från dina kära,

Har du inget att förtära?

Gläd dej, Gud är alltid nära.

Har du ont i dina tänder?

Tag en plågas dag i sänder!

Gläd dej, du är i Guds händer.

Till allt gott han plågan vänder.

Minns, du får det högsta priset

när du snart når paradiset!

Gud är god, det måste man ha klart för sej. Men det reser ett logiskt problem. För det som är gott för den ena är ont för den andra. I en tvekamp är segern god för den som segrar men förlusten ond för den som förlorar. Gott och ont är alltså beroende på ur vems synpunkt man väljer att se det.

     

Den 3 april – ett märkligt datum

I dag fyller jag 91 år. Nu ska du inte köpa presenter och försöka besöka mej, för jag har har rest till Ibiza för att undvika all uppvaktning.
      Jag är alltså född den 3 april. Detta meddelas i Bo Lundins ÅRETS BOK, utgiven på Carlssons förlag 1986, så jag måste ha varit en halvkändis reda då. 
      Den 3 april är ett märkligt datum för mej, naturligtvis, men även av andra skäl. Den 3 april år 33 blev Jesus korsfäst. Den 3 april år 1893 föddes min favoritskådis Leslie Howard, han som gjorde antinazi-thrillern Pimpernell Smith, den bästa film jag någonsin sett.
      Den 3 april 1924 föddes Marlon Brando och Doris Day, filmstjärnor jag minns från min ungdom.
      Den 3 april 1950 dog kompositören Kurt Weill som gjorde Tolvskillingsoperan. Den 3 april 1967 utspelas handlingen i Maj Sjöwalls och Per Wahlöös "Den vedervärdige mannen rån Säffle".
      Den 3 april är alltså ett märkligt datum. Särskilt för mej som fått förmånen att bli 91 år gammal och leva längre än de flesta människor på den här planeten.

Tyvärr är underklassen dum

Att man som socialist blir förbannad på kapitalisterna känns helt naturligt. Just nu gäller det obehaget att bli behandlad som en idiot. Framför mej har jag ett reklamblad från en trädgårdsmässa som erbjuder mej att köpa tio penséer för 19:90.

19:90 är ett pris som inte existerar. Själv skulle jag kunna sätta det priset om jag hade något att sälja, för jag har faktiskt en liten ask med tioöringar från den tid då det fanns sådana i omlopp.

Men den här trädgårdsmässan kommer att ta 20 kronor för sin blombukett. När de skriver 20 som 19:90 förolämpar de oss genom att betrakta oss som idioter, vilket vi inte är.

Jag tycker man borde lagstifta mot såna här svindlerier. Så att man måste avrunda neråt i stället för uppåt. Så att 19:90 blev 19 kronor när de skulle betalas.

Så skulle underklassen kunna lagstifta om underklassen hade makten. Men nu är det överklassen som bestämmer. Och den kan betrakta underklassen som dum.

Vilket underklassen faktiskt är när den inte tagit makten i samhället.    

I Dagens ETC 9 mars ställer Göran Greider frågan: Kan socialdemokratin resa sig igen? Själv svarar han nej. Och fortsätter: För mej är det en gåta att miljöpartiet, vänsterpartiet och socialdemokratin inte sätter i system att mötas oftare på gräsnotsnivå, i grundorganisationer, på distriktskonferenser och seminarier och så vidare.
     Medlemmarna i de där partierna har något viktigt att säga varandra och jag tror att det är i mötet mellan dem som något nytt kan utvecklas. Partierna är kvar, men en både systemkritisk horisont och en praktisk attityd kan då födas som gemensamt omger partierna.
     Stefan Löfven behöver hjälp. Men det behöver också Åsa Romson, Gustaf Fridolin och Jonas Sjöstedt.
     Så skriver Göran Greider – och han är en klok man som vi alla bör lyssna på.

Vår främsta vänsterpoet heter Jenny Wrangborg. Hon skrev för ett par år sedan en dikt som slutade:

     Jag tänker mig socialismen
     inte som en tanke
     utan som en handling

 Så vill jag också tänka ej socialismen. Men det kräver att vi slutar drömma och börjar handla. Ett häftigt krav på mej som är nitti år inte har särskilt mycket ork kvar. Men om jag vore... Nä, jag får nog lämna över problemet till er. Sätt igång och tänk över vilka handlingar som behövs! Sätt igång och förverkliga den nödvändighet som mänsklighetens överlevnad kräver, socialismen! 

Låt mej bjuda på en vers av min favoritpoet Ove Klinthäll. När ett av hans barn läste versen undrade barnet hur man kunde vara beskaffad å hjärnans vägnar när man skrev sånt. Visst. Läs:

Och flickan hon gick i sömnen, hon var somnambul,
men snubblade på en låda man ställt fram till jul.
Hon föll nerför trappan med gräsliga tjut
och spräckte sin skalle så hjärnan rann ut.
Men flickan var inte dum, hon fick fatt på en sked
och samlade hjärnsubstansen och hällde den ned
i skallen igen. – Hennes far, som var halt,
spek på ett slags klammer och nitade allt.
Men någonting hade hänt, hon fick helt byta stil,
för höger blev alltid vänster när hon körde bil.
Hon blev best car-driver i englarnas land
och vann en Rolls Roycer ur drottningens hand. 

Man kan hålla med barnet och undra hur versmakaren kan vara beskaffad å huvudets vägnar. Det lär man inte få veta, och det vet han nog knappast själv heller.



 

REFORM heter Republikanska föreningens tidning. I senaste numret får man veta att vår nuvarade kung har delat ut 2700 medaljer sen han tillträdde tronen 1973.
    – Medaljregnet speglar kungens behov av att bygga  stöd för monarkin bland inflytelserika svenskar, säger Yasmine Larsson, Republikanska föreningens ordförande.
    För att ha störst chans att bli dekorerad på 2010-talet ska du vara direktör, professor eller yrkesmilitär. Och man, förstås.
    Man är jag ju, men i övrigt uppfyller jag inga villkor för att få medalj av kungen. Och inte vill jag ha någon heller. Däremot vill jag ha bort kungen. Om du har samma önskan bör du gå med i Republikanska föreningen. Adressen är: Republikanska föreningen, Karlbergsvägen 86, 113 35 Stockholm.

Jag är inte riktigt klok!

I morse, torsdag, vaknade jag och trodde det var onsdag kväll. Steg upp och knäppte på teven. Blev förvånad när den visade Gomorron Sverige i stället för gårdagens kvällsprogram.

Jag är alltså inte riktigt klok. Bra att veta för de vänner som fortsätter att umgås med mej. Jag är inte riktigt klok. Vilket härmed meddelas.

Och det känns väldigt konstigt, kan jag tala om. Att vakna en morgon och tro det är kväll. Att tappa kontakten med dygnsrytmen.

Nu är det ju så att vi gamlingar får besök av damer ut hemtjänsten minst tre gånger om dagen. Jag vänjer mej nu vid att vänta på hur de ska hälsa. Säger de "gommorron" så är det morgon. Säger de bara "hej!" så är det längre fram på dagen.

Frågan är nu varför jag ska veta hur dags på dagen det är. Det betyder ju inget för mej. Men det känns på nåt sätt som om det vore viktigt.    

Nu har vi fått en ny bok om Olof Palme, en fotografisk biografi med tidigare opublicerade bilder från hans liv. Det är okej, men det är fortfarande hans död som är det intressantaste med Palme. Han sköts till döds på kvällen den 28 februari 1986. Vem sköt? Och varför? Det är frågor som polisen inte kunnat – eller velat – besvara.
     En som forskat grundligt i saken är gamle DN-journalisten Sven Anér. Hans böcker belyser Palmememordet från alla håll. Han anklagar en bestämd, namngiven, person för att ha avlossat skotten – och skulle alltså kunna fällas för förtal i en rättegång. Men en sån rättegång kommer aldrig att hållas. Där skulle inte bara skytten avslöjas utan även hans uppdragsgivare, den svenska överklass som ville ha bort Palme och hade råd att betala för det. 

Den här dikten är skriven av en kille, javisst, men likväl av en feminist, för det är vi ju alla numera. Ove Klinthäll:

Jag var ute med en tjej en kväll

och då blev jag perplex!

Om en liten stund så sa hon enkelt:

"Nu vill ja ha sex."

Ja, det var jag gärna med på, ju,

och när hon hade fått

sa hon gladlynt: "Tack så mycket!

Det var gott!"

Varför ska man bli förvånad?

Det är klart att om hon vill

bör det faktiskt va en mänsklig

rättighet att säja till.

Men moral och religion i

alla tider har bestämt

att hon aldrig får ta

första steget – jämt!

Ut med dikten på fejsbook till glädje för alla militanta bruttor. Men hur gör man? Min dator är jävligt ovillig att släppa ut texter till allmänheten.

Mitt minne är kulturhistoria!

När man blivit så gammal som jag har man överlevt vänner och ovänner, kolleger och kamrater. De finns bara kvar i ens eget minne. Där finns en politikerskurk som hette Hjalmar Mehr. Han lät riva de gamla Klarakvarteren, den stadsdel där poeter som Nils Ferlin och Helmer Grundström suttit på krogarna och skrivit sina dikter och sålt dem till Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och andra tidningar som hade sina redaktioner i samma stadsdel.

I gamla Klara låg Aftonbladets stora tidningsfabrik där jag arbetade i tjugo år som typograf tillsammans med min far. Alla kompisarna från den tiden är nu döda. Klara kyrka står kvar, men Aftonbladets hus i kvarteret bredvid är borta liksom resten av stadsdelen.

Allt detta finns bara på ett ställe: i mitt minne.

Hur pålitligt är då mitt minne? Jag har bildminne, lätt för att komma ihåg sånt som kan ses i bild. Som när Hjalmar Mehr stod under almarna i Kungsträdgården och ville att där skulle bli en uppgång från tunnelbanan. (Här ska inte vara några almar mer sa Hjalmar Mehr.) Vi lyckades rädda almarna som fortfarande stod kvar vid teserveringen sist jag var där.

De gamla klarakvarteren var en kulturoas som skövlades av politikerskurken Hjalmar Mehr. Nu finns den kvar bara i mitt minne. Jag har överlevt alla som kunde ha samma minnen. När jag är död har alltså ett stycke stockholmsk kulturhistoria raderats ut för att aldrig kunna återskapas. 

Prenumerera på Proletären!

I Proletären hittar jag följande rader som jag vill ge vidare spridning:

Det är ingen tillfällighet att det dröjde ända till 1965 innan det blev olagligt för män att våldta sina fruar i Sverige. Det tog med andra ord 900 år efter det att vikingarnas plundringståg mot de brittiska öarna upphörde (där våldtäkter var stående inslag) innan mannens rätt att sexuellt tvinga sig på sin hustru förbjöds i lag. I Schweiz, Tyskland och Finland dröjde detta ända till 1900-talet och i Frankrike kriminaliserades det först år 2006.

Vägen till jämställdhet är ännu lång. Kampen mot det sexuella våldet mot kvinnor är en avgörande del för jämställdhet mellan kvinnor och män. Alldeles oavsett att reaktionära och rasistiska krafter försöker parasitera på frågan och att det i de nu uppmärksammade övergreppen även finns kulturella krockar, så handlar frågan om kampen mot patriarkatet och denna strid pågår ständigt i såväl afghanska bondbyar som i svenska storstäder. Kampen för jämställdhet mellan könen är global.

Det var som sagt saxat ur kommunisteras tidning Proletären. Så det har du redan läst om du prenumererar på den. För det gör du väl? Annars är det dags!

De rika kan gott ha problem!

Under år 2015 fick Sverige nio nya miljardärer. De är nu 156 stycken. 156 av oss sitter på en samlad förmögenhet av 1800 miljarder kronor. Som jämförelse kan nämnas att Sveriges statliga utgifter för 2016 beräknas till 933 miljarder.

De tre rikaste svenskarna är Ingvar Kamprad (Ikea, 610 miljarder), Stefan Persson (Hennes & Mauritz, 237 miljarder), Hans Rausing (Tetra Laval, 103 miljarder).

Om du vill veta vilka de andra rikisarna är så kolla Proletären 8 januari. Där hittar du Antonia Ax:son Johnson, Fredrik Lundberg, Gustaf Douglas och andra miljardärer. Vad de gör med sina miljarder får du inte veta. Förmodligen är stålarna bara till bekymmer. Avundsjuk blir jag inte.

Jag klarar mej på 13 tusen kronor i månaden. Mer behöver man inte för att fixa käket, hyran och räkningarna. Mer pengar än så skulle bara ge mej bekymmer.

Jag är säker på att de rikas stålar inte är till glädje utan bara ger problem. Det kan de gärna ha. 

Demokrati heter socialism!

Det har nu varit trettondan. Poeten Ove Klinthäll har letat fram en dikt av Alf Henrikson som jag känner att vi alla borde få ta del av:

Tre vise män och en stjärna kom,

i trots av naturens lagar.

Det är sörjt för att det gör de aldrig om

på kommande 13-dagar.

Komme det helga tre konungar till

som i dag sett en stjärna flamma

så skyndade passpolisen till

och tullverket gjorde detsamma.

För övrigt känner och vet lite var

som följer med vad som händer,

att det knappt torde finnas tre konungar kvar

i samtliga österländer.

Skönt att veta att kungarna tar slut. Tänk om våran kung ville göra det också! Ärvda ämbeten torde vara det mest odemokratiska som finns. Men – de rikemän som verkligen styr Sverige i dag torde inte ha arbetat ihop sin rikedom och sin makt själva. De har ärvt den av sina fäder. Sverige blir inte en demokrati så länge de har makten.

Sverige blir inte en demokrati så länge kapitalismen råder. Kapitalism och demokrati går inte att förena.

Demokrati – folkstyre – heter socialism!

Äntligen vet vi vad kärlek är

Jag läser Folkbladet som är mitt ena husorgan. (Det andra är Dagens ETC). I Folkbladet undrar Marcus Birro: Finns det över huvud taget lyckliga familjer? Han svarar inte på frågan, men det ska jag göra.

Om det alls finns en familj så är den så lycklig som en familj kan bli – annars är den upplöst och medlemmarna skilda åt. Här stöder jag mej på min bortgångna hustrus visdom.

Vi höll ihop i sjuttio år innan hon fick en hjärnblödning och dog. Hon sa inte att vi hade älskat varann i sjuttio år. Hon sa att vi hade stått ut med varann i sjuttio år – och det kallade hon kärlek.

En lycklig familj är omöjlig att föreställa sej. Den som sätter fram ett leende ansikte i en veckotidning och påstår sej tillhöra en lycklig familj – den är en hycklare.

Man kan tvinga sej kvar i en familj för barnens skull – och den familjen blir väl så lycklig som den kan bli.

En lycklig familj är otänkbar. Att bara knulla med en enda människa i livet (och dessutom vara lycklig) är orimligt.

Jag kan alltså inte tänka mej en lycklig familj. Men jag kan tänka mej en familj där man står ut med varann, trots diverse oundvikliga snedsprång, i hur många år som helst.

Detta kallade min hustru Inga för kärlek.

Jag kan bara hålla med.

Inget svenskt på Skansen!

Så har man då vakat in det nya året, i teve med program från Skansen. Där väntar man sej att få se och höra våra bästa svenska artister, Åsa Jinder med nyckelharpan, Lill Babs, Lisa Nilsson, Tommy Körberg, Ulf Lundell... I stället får man stå ut med två främmande gaphalsar som sjunger nåt obegripligt på engelska. På Skansen. Där det svenska kulturarvet borde höra hemma och frodas.

Man skäms!